Skrönor är spännande företeelser. De berättas från ett perifert håll – det hände en bekants bekant – och de är oftast inte mer otroliga än att de skulle kunna vara sanna.

När jag pluggade etnologi för hundra år sen hade vi en specialkurs just på det temat och vi hade bland annat den gamla boken Råttan i pizzan som kurslitteratur. En skröna som jag fortfarande är fascinerad av är den om hunden och huggormen.

I en svensk kontext brukar den utspela sig i ett vanligt radhus, där en kvinna står och steker köttbullar i köket. Ute i den lilla trädgårdstäppan ligger barnet och sover på en filt i gräset och även om modern inte ser barnet så tydligt genom köksfönstret tycker hon sig ändå ha koll eftersom hon har dörren öppen och därför skulle höra om den lille vaknar.

I trädgården ligger också familjens hund, oftast modell större, till exempel schäfer. Men plötsligt börjar barnet skrika i högan sky samtidigt som hunden kommer inrusande. Till kvinnans fasa har hunden blod på nosen och hon inser direkt vad som hänt. Hunden, som hon trodde var en snäll och godmodig familjehund, har attackerat det lilla barnet.

Kvinnan tar det hon har till hands, nämligen stekpannan, och slår hunden i huvudet så hårt att den avlider på fläcken. Sedan rusar hon ut till sin baby, bara för att se att babyn är oskadd – och att det ligger en ihjälbiten huggorm alldeles intill…

Det här är en typisk skröna, med flera budskap inbakade i samma dramatiska berättelse. Lämna aldrig ditt barn utan uppsikt! Men gör heller ingenting förhastat – saker och ting kan vara annorlunda än de först ter sig. Och den finns i ett otal varianter, i många (alla?) delar av världen.

I Indien blir den än mer dramatisk, då ormen ifråga är en kobra. Där är det inte heller en hund som räddar barnet utan en mungo, som för detta ”belönas” med döden.

Den indiska mungon är känd för sin fiendskap med kobran, de båda arterna ser varandra som naturliga fiender och vanligast är faktiskt att mungon går segrande ur striden. Det har ibland gett upphov till rykten om att mungon är immun mot kobrans gift men så är det inte. Däremot har de en mutation som gör att ormgiftet inte förlamar dem på samma sätt som det förlamar andra djur, har forskningen visat.

Helt skyddade är de dock inte, så de förlitar sig främst på sin snabbhet och smidighet, och hugger efter ormens huvud eftersom det minimerar risken att bli biten.

Vilka skrönor fascinerar dig? Skriv gärna och berätta!

Foto: Pixabay