Nyligen snubblade jag på en P3-dokumentär om hormoslyrdebatten, som gick som en frätande tråd genom en stor del av min barndom. Jag var bara runt tio när en av cheferna på Uddeholm drack hormoslyr för att bevisa för en journalist på Aftonbladet hur ofarligt det var men jag kommer aldrig att glömma min mammas bottenlösa förakt för honom.

”Uschyamäj. En får ju hôppös att han blir rektit sjuk själv” sa mamma iskallt utan att skämmas det minsta för att hon önskade honom ont. För hon hade ju själv känt av hormoslyret, som sprutades över de värmländska skogarna, och hade fått utslag och eksem vid ett antal tillfällen när hon var ute för att plocka bär. Bär som hon inte plockade om hon kände stanken av hormoslyr ligga tung över björkslyet.

Dessutom hade rykten börjat gå om en påfallande stor andel barn som fötts med ryggmärgsbråck i de skogrika områdena i Klarälvsdalen och även om myndigheterna förnekade sambandet var det ju uppenbart för de flesta vanliga medborgare. Men det tog ett bra tag innan giftet till sist förbjöds.

Numera finns det knappt en miljödebatt värd namnet, i alla fall inte i Sverige. Det vi har idag är en ständigt pågående klimatalarmism. Och det är något helt annat.

I och med att man, någonstans i början av 2000-talet, började ersätta begrepp som miljöförstöring och liknande med budskap om klimatförändringar och klimathot flyttade man fokus från verkliga miljöbovar till mer eller mindre inbillade. Plötsligt kunde företagen, om de bara började prata om ”hållbarhet” och senare ”grön omställning”, få omvärlden att se dem som hjältar. Ingen brydde sig ett skvatt om vad för slags miljöfarliga ämnen som sipprade ut i Northvolts fabrik i Skellefteå så länge företagsledningen kunde ge fortsätta ge sken av att allt var som det skulle.

Vi ser därför inte längre demonstrationer och aktioner för reella miljöproblem utan ständiga spel för gallerierna. Aningslösa knäppgökar som limmar fast sig på vägarna, förstör oskattbara målningar på museer och försöker hindra flygplan från att lyfta tror att de gör en insats för klimatet men i själva verket hjälper de storföretagen att vidmakthålla den gröna bubbla som gör cheferna rikare, medborgarna fattigare och som dessutom omfattar en rad miljöproblem.

Genom att lägga krut på klimatet, istället för på reella miljöproblem som människan faktiskt kan påverka, agerar klimataktivisterna alltså nyttiga idioter åt de krafter som tjänar multum på klimatalarmismen och som sannolikt inte bryr sig ett skvatt mer om miljön än Uddeholm och BT Kemi på sin tid.

Dokumentären om hormoslyret, och den debatt som senare ledde till ett förbud, är mycket intressant och jag rekommenderar alla att lyssna på den, vare sig ni själva minns det här eller ej – det är ett stycke viktig nutidshistoria som berättar om myndigheternas och näringslivets totala arrogans inför vanliga människors hälsa.

Foto: 2,4,5 T, en av beståndsdelarna i bekämpningsmedlet hormoslyr. Wikimedia Commons