När jag för många år sedan som förste byråsekreterare inledde min byråkratkarriär på Sida slogs jag genast av något som de högre studierna inte hade förberett mig för, nämligen att verkets alla avdelningar hela tiden behövde mer personal på grund av den ökande arbetsbelastningen. Jag frågade mina mer erfarna kolleger vari den ökande arbetsbelastningen bestod och fick vaga svar som jag tolkade som att internpromemoriorna ständigt höll på att svämma över alla bräddar vilket i sin tur berodde på att det för alla beslut, stora som små, behövdes en eller flera internpromemorior.

Jag hade dubier om den förklaringen eftersom den föreföll mig otillräckligt stringent. Jag beslöt därför att räkna själv. Genom att gå runt i korridorerna och slå mig i samspråk med olika befattningshavare kunde jag snart, mellan tummen och pekfingret, fastställa att en ordinarie internpromemoria bestod av två, tre sidor text och tog max två dagar att skriva och tio minuter att läsa. Som bonus av denna rundvandring fick jag åtskilliga nya vänner och gjorde mig känd som en ambitiös person med intresse för arbetets fundamenta.

Sedan var det bara att räkna. Två dagars internpromemorieskrivtid betyder tre timmars effektiv byråkrattid (EBT), närmare bestämt 360 effektiva byråkratminuter (EBM) eftersom en hel del spilltid inklusive kafferaster och toalettbesök inte kan undvikas. Varje internpromemoria bidrar alltså med 360 EBM. Sedan ska promemorian läsas av ett antal berörda. Varje lösning stjäl tio av myndighetens fond av EBM. De minuter som avsätts för läsning kan ju inte ägnas åt annan angelägen verksamhet.

Det var på den punkten som systemets djävulska men dittills tydligen inte genomskådade statsekonomiskt explosiva karaktär uppenbarade sig för mig. När fler än 36 tjänstemän skulle läsa internpromemorian så belastade varje extra läsare verkets fond av upparbetade EBM med tio minuter. Men dessa tio minuter fanns inte ty alla tjänstemän redan var sysselsatta varför verket tvingades nyanställa. Så drog ett nytt förlopp igång eftersom även den nyanställde med nödvändighet också skulle gripas av lusten att skriva internpromemorior. Därmed hade en ond cirkel inrättats som varken erbjöd problemlösning eller, på grund av de hårda anställningslagarna, återvändo.

För att genast göra mig nyttig för myndigheten författade jag därför en internpromemoria med förslag om att vi – jag kände mig redan som medlem i ett kollektiv med gemensamma intressen i medborgarnas tjänst – genast borde övergå till ett förnyat rekryteringssystem baserat på tanken att endast kandidater som genomgått asymmetrisk alfabetisering, företrädesvis att de lärt sig att skriva men inte att läsa, skulle komma i fråga. På så vis tänkte jag mig att vi skulle förebygga den statsbankrutt som man redan då kunde ana höll på att formera sig.

Men gissa om min statsvetenskapliga innovation vann anklang. Inte alls! Det där skulle ju bromsa hela rekryteringen! vrålade en chef som blivit alldeles röd i ansiktet. De övriga kollegorna stirrade ner i sammanträdesbordet. Jag förstod då den sociologiska järnlag som säger att anslagsfinansierade organisationer är omsättningsmaximerande och ser med yttersta motvilja på varje försök att begränsa utgifterna. Fråga Elon Musk om du inte tror mig. De vill inte anställa folk som inte jobbar helhjärtat för att få upp anslagen. Med ökade anslag kan man få höjd lön, betydelsefulla studieresor utomlands, gratis fruktbuffé i kafferummet och rymligare kontorslokaler. Med ökade anslag leker livet i myndigheten.