När Putin samlat på sig 600.000 sårade och dödade i kriget mot Ukraina, en ränta på drygt 20 procent på väg uppåt, en stigande inflation (trots att man mixtrat med indexet) och allt större svårigheter att få folk till fronten, också nordkoreanerna var på väg att ta slut – då ser Trump faran och griper raskt in för att rädda sin vän i Moskva.

Trump, ivrig  att återigen få visa sig duktig och framgångsrik, ringer upp Putin och har ett långt samtal med honom  – efter vilket han skyndar sig att inför hela världen tala om hur han och Putin återigen kunnat lösa denna världs problem, dvs. återigen kunnat försäkra sig om att det är de som bestämmer – utan att bekymra sig om vilka konsekvenser deras beslut har. Putin har givetvis inget att bekymra sig om – han är själaglad över att Trump dragit undan honom från kanten på ett stup: han ser hur den ekonomiska bojkotten och den allmänna isoleringen av Ryssland håller på att brytas.

Till slut påminner väl någon i Trumps närhet honom att han bör tala om för Zelenskyj vad som avhandlats. Ingen törs däremot tala om för den uppblåste att han räddat diktatorn i Moskva från ett desperat läge – som utan Trumps ingripande skulle lett till uppror, dvs en palatskupp i Putins maktcentrum och kanske till ett avslutande av insatsen i Ukraina.

Det finns ingen och inget som kan stoppa Trump. Administrationen är förlamad av rädsla efter hans ”rationaliseringar”, Högsta domstolen har han proppat med anhängare och massmedia är skrämda till tystnad.

Han är helt obehindrad att blåsa upp sig själv efter varje insats som fått honom att se handlingskraftig ut – som när han räddade Putin.

Sannolikt kommer Trump kunna försäkra sig om att hans efterträdare skall fortsätta hans arbete.

Och USA är den ledande stormakten med stark ekonomi och världens starkaste militär.