Historien glider fram som en bred och mäktig flod, som Amazonfloden allraminst, i tidens långsamma takt. Om hundra år kommer den att låta sig nedtecknas. Allt viktigt som sker idag kommer då att tillmätas andra proportioner om det ens kommer att uppmärksammas. Vem känner idag till 1812 års slag vid byn Borodino år utanför Moskva, där Napoleons lycka slutgiltigt vände och hans soldater i vinterkylan fick traska bäst de kunde den vid pass tvåhundrafemtio mil långa sträckan tillbaka till Frankrike? Det var en lång och dödlig folkvandring med en halv miljon ihjälfrusna som idag är praktiskt taget okänd.

Troligen har Donald Trump i jämförelse med exempelvis president Jimmy Carter redan nu satt spår som inte så lätt kommer att utplånas ens på hundra års sikt. Men vad kommer, mer exakt, att bli hans eftermäle? För att svara på den frågan måste man nog utgå från hans roll idag som minsann inte alls är klar för alla oss, hans samtida.

Bakgrunden är att västerlandet, med USA som ledare och främsta företrädare, allt tydligare är på väg in i en matt och dekadent period med en växande risk för eruptioner. Västerlandet stoltserar med att dess mest uppbyggliga och beständiga kraft skulle vara det empiriskt vetenskapliga tänkandet som lagt grunden till den materiella utveckling, som är både målet för våra ansträngningar och beviset för att de burit frukt. Men jag tror inte att det är den västerländska vetenskapen som ligger bakom dekadensen, utan i stället demokratins tilltagande skörhet och förestående sönderfall.

Platon lät Sokrates förklara att demokratin är det finaste av alla statsskick eftersom den vill maximera människornas frihet. Samtidigt påpekar Platon att en förutsättning för att medborgarna ska kunna åtnjuta friheten är att de är försiktiga med att använda den. I vår tid kan vi ana hur det går när friheten missbrukas. Femtonåringar åtar sig kontraktsmord, vuxna törs inte upprätthålla sin auktoritet mot ungdomarna utan köper sig söndertrasade jeans för att härma dem, attraktiva jobb tilldelas inte dem som kunde förväntas utföra dem väl, utan dem som tillhör en eftersatt grupp, det slutar anses skämmigt att låta andra försörja sig genom bidrag, jobbiga plikter och allt slags ansvar uppluckras eller försvinner. En sådan förfallsprocess är oundviklig inom demokratin, ty den ansvarslösa friheten är för den enskilde ett behagligt tillstånd och uppmuntras därför av demokratiskt tillsatta makthavare som vill skaffa sig röster på att tillfredsställa och utöka väljarnas rätt till ännu mer sådan frihet.

Därför är det närmast en självklarhet att demokratin och det samhälle där den fått fäste förr eller senare urartar och då gradvis förintas. Frågan är bara hur lång tid det tar. Jag skulle på otillräckligt utredda grunder föreställa mig att ett sålunda fördärvat samhälleligt sinnestillstånd på det hela taget tar något sekel att fullborda. Det betyder att västerlandet vid det här laget befinner sig ungefär vid tiden för det förväntade sammanbrottet eftersom demokratin skruvades in i de västerländska samhällena för cirka ett sekel sedan.

Om vi låtsas att den teorin har någon seriös substans så kan vi fråga oss vilken historisk roll Trump spelar och kommer att tillmätas när mänskligheten så småningom är redo för ett facit. Om vi ska behandla den saken på allvar måste vi höja oss över sådana lumpna och fördomsfulla reaktioner som att bli chockerade över att han sagt att han tagit kvinnor i baken och att bli tvärilskna och trampade på tårna av att vicepresidenten Vance skällt ut ledande europeiska politiker för att slarvar med våra ädlaste värderingar (vilket vi faktiskt gör; det är själva poängen i Sokrates anmärkning).

Till de missbrukade demokratiska friheterna hör möjligheterna att utnyttja det välfärdsindustriella komplexet för sin försörjning, antingen som tjänstemannabyråkrat eller som klient och biståndsmottagare. Ju fler som tar den chansen, desto mer förvandlas apparaten till en tyngande kvarnsten om vår hals som till slut med säkerhet dränker oss. Nu kommer Trump och Musk och mumlar saker som betyder att de begripit att kvarnstenen finns där, exempelvis i form av en amerikansk statsskuld som snabbt rakat i höjden, på 130 procent av BNP (se bilden), och att de därför ska göra drakoniska nedskärningar för att, som alla andra gravt skuldsatta ekonomier tvingas till – tänk till exempel på den ohjälpligt skuldsatta franska monarkin före revolutionen –, nämligen att försöka strama upp affärerna.

Fantasin tillåter oss att föreställa oss att detta kan lyckas. USA får ordning på sig själv genom att mobilisera folkets okuvade företagsamhet och flit medan det avundsjuka och illvilliga Europa står bredvid och hoppas att presidenten ska misslyckas. Men han kanske får framgång i alla fall. Då kommer de europeiska länderna, en efter en och med Sverige som en av de första, ty vi är ett snällt och lydigt om än beskäftigt land, att repetera det amerikanska experimentet. Det slutar med att kapitalismen får nytt liv och att en god framtid hägrar. Halleluja.

Om man emellertid inte vill anstränga fantasin fullt så hårt så finns ett mer sannolikt framtidsscenario. Det är att Trump misslyckas med sina reformer. Verkligheten är alltför stor och tung för att den ska kunna rubbas ens av världens rikaste man. Den djupa staten och de med tiden alltfler missnöjda medborgarna sätter sig resolut på tvären och vägrar spela med om det ska betyda att minsta lilla bidrag ska dras in.

Detta betyder, som du själv redan räknat ut, att världen slutar använda dollarn som reservvaluta då USA inte klarar sina räntebetalningar eftersom världen inte vill ha nytryckta dollarsedlar och Brics-länderna i stället gör affärer i renminbi. Då bryter den amerikanska staten – och strax även de europeiska länderna – samman. För att hålla lugnet på gatorna förvandlar sig Trump till diktator. Inte ens detta enkla har jag tänkt ut själv utan följer bara Sokrates, som förklarade att demokratin genom sina speciella inre drifter med nödvändighet skulle följas av tyranni.