Om du är en av de vänliga människor som brukar läsa mina krönikor så har du, möjligen till leda, fått bekanta dig med teorin om politikerväldet. Egentligen borde jag skriva en bok på sexhundra sidor om denna företeelse, men ännu har jag inte kommit längre än att tillverka teorifragment och då och då presentera ett någorlunda sammanhängande synopsis, till exempel så här:

1. Alla samhällen, även vårt, har en härskande klass. Jag vet att det kan låta stötande marxistiskt och att det inte behöver vara alldeles sant (eftersom det kan finnas rivaliserande grupperingar som slåss om makten), men som generell sociologisk utsaga om samhället kan det duga. Vårt samhälles härskande klass heter politikerväldet som är vår tids motsvarighet till tidigare härskande klasser såsom kapitalistklassen och den absoluta kungamakten, typ Gustav Vasa och framåt.

2. Vi lever i en demokrati – ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” står det i regeringsformen – vilket bland annat betyder att politikerväldet då och då måste få sin maktposition bekräftad i allmänna val. Politikerväldets mål är dels att erhålla denna bekräftelse, dels att maximera sina intäkter så att det kan göra saker som folk gillar och därmed få röster. (En mindre polerad samhällsanalytiker än jag skulle ha kunnat skriva att politikerna på det viset köper sin position och makt.)

3. Politikerna vill alltså tillfredsställa en folkmajoritet för att få röster. Vad folkmajoriteten vill ha visste man inte när demokratin slog igenom för cirka hundra år sedan. Den kunskapen har gradvis utvecklats genom ett slags trial and error-process där politikens vinnarstrategi visat sig vara att presentera sig som de svagas och utsattas banérförare. Det beror på att alla människor, även de rikaste och starkaste, gärna framhåller sin svaghet och sina otillfredsställda behov eftersom de på så vis etablerar en fordran på andra människor. (Ingen erkänner sig frivilligt vara rik och mäktig ty då etableras i stället en skuld till andra.) Det finns därför alltid en majoritet som väljer att framhålla sin svaghet. I en demokrati är ingen annan egenskap så kraftfull som en i befolkningen väl utbredd svaghet.

4. Denna i demokratin inbyggda och oundvikliga egenhet utnyttjas av politikerväldet i dess eget intresse. På så vis uppstår välfärdsstatens idé. Välfärdsstaten är politikerväldets ändamål och den slutpunkt mot vilket systemet gradvis graviterar. Detta går inte över en natt, ty det tar åtskilliga decennier för folkmajoriteten att helt och fullt ansluta sig till svaghetstänkandet och därför till att bli beroende av välfärdssystemets resurser och allmänna ideologi.

5. Välfärdssystemet måste administreras eftersom det inte går av sig själv. Ansvaret för att utveckla och finansiera detta system är politikerväldets. På det viset uppstår väldiga byråkratier som liksom alla anslagsberoende organisationer är omsättningsmaximerande. Omsättningsmaximeringen sker genom produktutveckling, till exempel uppfinning av nya psykdiagnoser som måste hanteras av nya funktionärer och genom att nya klienter integreras i systemet genom immigration, asylverksamhet eller tillvänjning av unga människor.

6. Till systemet hör även den ideologiskapande funktionen som ombesörjs inom välfärdsapparaterna men ännu mer bland de intellektuella skikten på universiteten och medieredaktionerna. Alla maktsystem måste ha sin egen ideologi som förklarar systemets överlägsenhet över alla andra ordningar och som klarlägger systemets och dess företrädares oslagbart goda avsikter. Grundbulten i vårt samhälles filosofi är övertygelsen att problemen hopar sig kring oss och att rätt lösning är nya offentligfinansierade stödinsatser (som visserligen sällan löser andra problem än att förse de omsättningsmaximerande byråkratierna med nya uppgifter och mer pengar, ett nog så viktigt ändamål förstås). Om man dekonstruerar systemets filosofiska teser så ser man att deras gemensamma drag är att de för att förverkligas kräver nya insatser från välfärdsapparaten som därigenom får motiv för nya anslagsäskanden. Ideologin heter woke eller politiskt korrekt.

7. Sammanfattningsvis består den mogna demokratin av tre grupperingar vardera med sina distinkta roller: det systemansvariga politikerväldet; den systemadministrerande byråkratklass som består av allehanda funktionärer såsom generaldirektörer, socialsekreterare och kriminologer. Men detta är inte riktigt sant, ty på sin egen hand skulle detta system på kort tid förintas eftersom människan inte kan äta promemorior utan behöver bli försörjd med mat, kläder och andra förnödenheter som denna grupp inte kan åstadkomma på egen hand. Därför behövs ytterligare en grupp som står för systemförsörjningen. Där finns folk som arbetar inom livsmedelsindustrin och på H & M. Jag har kallat dem för nettoskattebetalare ty de stoppar in mer värde i välfärdssystemet än de får tillbaka, exempelvis i form av sjukvård och skola till sina barn. Däri skiljer de sig från systemets tre huvudgrupperingar som helt lever av andras skatter och vars egna inbetalningar till staten bara är en obetydlig del av vad de faktiskt kostar. Jag kan hålla med om att begreppet nettoskattebetalare är otympligt.

Har jag nu glömt någon viktig komponent i systembeskrivningen? Jag tror inte det. De återstående femhundranittioåtta sidorna i mitt stora verk skulle handla om utveckling och finslipning av argumentationslinjen samt, förstås, införande av ett stort antal fotnoter för att bevisa att tankarna inte alls är mina – ty att påstå detta vore förmätet – utan tvärtom, åtminstone i enskildheter, har tänkts sedan antiken och då särskilt, om vi håller oss till modern tid, i USA.

Till exempel tycker jag mig under de senaste åren ha märkt att oppositionella amerikanska intellektuella, vilket i första hand betyder professorer som inte är woke men ofta uppträder på YouTube, med ökande eftertryck ägnar sig åt att enligt punkt 5 ovan avslöja hur olika professioner av egenintresse försöker skaffa sig klienter och tjäna pengar på att övertyga folk att det är synd om dem så att de ska underkasta sig olika slags terapier. Sålunda har jag just läst en bok, som just kommit ut på svenska – Reklam! Jag fick ett recensionsexemplar av förlaget – av en (tydligen spelgalen) judisk mamma vid namn Abigail Shiel som har intervjuat hundratals barnpsykiatriker – efter att någon av dem på något integritetskränkande sätt utfrågat hennes egna småttingar – och sedan avslöjat kåren i boken Terapisamhällets barn. Så här, typ:

Ingen bransch tackar nej till utsikterna till exponentiell tillväxt, och branschen för psykisk hälsa är inget undantag. Genom att mata in normala barn med normala problem i en oändlig pipeline skapar branschen nya patienter fortare än den hinner bota dem.

Mitt problem med de amerikanska samhällstolkarna – och med de svenska naturligtvis – är att de bara uppfattar några av de sju punkterna ovan. Det felas sammankopplande länkar. De tycks inte se att vi står inför ett sammanhängande, logiskt system. Eller också finns allt detta bara i min fantasi.