En av mina psykiska defekter är att jag så sällan blir imponerad. Det är ett personligt tillkortakommande eftersom jag därmed går miste om en hel del enkelt tillgängliga och billiga njutningar – ”cheap thrills”. I stället sitter jag som en stenstod i sällskap som slår sig på knäna i skrattanfall eller bävar av beundran inför vad jag tycker är alldagliga och kanske till och med störande upptåg.

Det är därför med avsevärd tillfredsställelse jag kan anmäla att jag blev imponerad igår. Jag gläder mig åt att jag alltså inte är sådan träbock som nog många, på goda grunder, misstänker mig vara. Den som till min förvåning väckte mig ur min tillvaro som torrboll var USA:s vicepresident J. D. Vance. Min oförmodade begeistring utlöstes av Vances tal i München inför en säkerhetskonferens som var smockfull av betydelsefulla europeiska människor.

Det hela var för mig helt oväntat, på sätt och vis en vändpunkt i samtidshistorien om man räknar från andra världskriget. Jag har varit med nästan hela tiden och iakttagit och därför kunnat formulera en geopolitisk, historisk grundregel om världsordningens karaktär. Enligt denna av mig fastställda fundamentallag ska Europa, kollektivt på statlig nivå samt även individuellt, alltid skälla på och vid särskilt upphetsade och ofta förekommande tillfällen hata USA med de uttrycksmedel som existerar såsom demonstrationer, nedgörande debattartiklar och allmänt bakgrundspladder när folk träffas. I det civila samhället kan man alltid prata skit om USA när man tröttnat på att klaga på vädret. Det tyder på god uppfostran.

Närmare bestämt har de europeiska klagomålen handlat om sådant som kärnvapen, Vietnamkrig och andra krig, imperialism, genom historien manifesterad ondska såsom slaveri, kapitalism och monroedoktrinen samt förstås hamburgerkulturen och allmän brist på takt. Det har alltid funnits något att anklaga USA för. Om missnöjesanledningarna tillfälligt sinat har man alltid kunnat uppfinna nya.

I denna lag om den mentala geopolitiska dagordningen ingår också att USA inte ska skälla på Europa. Jag rannsakar mitt minne, som varit åtminstone hyggligt fungerande under det senaste halvseklet, och kan inte erinra mig några allvarliga amerikanska utskällningar. Det enda jag minns är artiga amerikanska lovprisningar över sitt europeiska ursprung samt olika slags välvilliga presenter såsom exempelvis att jag själv vid några tillfällen fått generösa stipendier för studier på framstående amerikanska skolor (detta var innan skolorna havererade i woke-träsket).

Nu förstår du säkert vartåt jag siktar. För första gången sedan andra världskriget har en amerikansk makthavare, J. D. Vance, vicepresident, tagit till orda mot de självgoda och inbilska européerna.

Vicepresidentens klagomål gick rakt på hjärtpunkten. Det handlar om vilka värden våra samhällen står för. Det samlade europeiska höjdargarnityret hade väntat sig tal om hur Ukraina skulle få eller inte få ett ospecificerat antal miljarder dollar eller kanoner, men Vance lyfte samtalsämnet några snäpp till att handla om vad slags samhällen vi vill ha och kan vara stolta över. Om vi nu ska engagera oss för att kriga mot Putin, vad är det då för speciella och överlägsna värden vi ska försvara?

Demokratin, förstås, säger de pösiga européerna och tror att saken kan avfärdas med en så lättvindig floskel. Men Vance inskärpte, på ett sätt mot vilket ingen av de närvarande hederligt kunde värja sig, med stöd av många praktiska exempel ur den moderna verkligheten, att det är just vi européer som bryter mot vad som borde vara våra västerländska samhällens fundamenta och heligaste principer. Yttrandefriheten är rimligtvis, precis som Vance argumenterade, demokratins grundbult. Vad är rätten att lägga en röstsedel i en låda värd om medborgarna inte uppriktigt kan resonera med varandra om vad de känner och vill för samhällets framtid?

Våra samhällens framtid hotas inte av yttre fiender, sa Vance och tänkte nog på Putin, utan av inre fiender, det vill säga dem som satt i publiken framför honom. Jag fylldes av barnslig förtjusning över dessa ord, vars sanning jag själv känt, men av feghet bara antydningsvis har vågat formulera.

Förlåt om jag tar till brösttoner, men låt mig påpeka vad evangelisten Johannes säger i 8:32: ”Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria”. Det känns ovärdigt att behöva lyssna på alla våra kränkta svenska tyckare som inte kan ta Vance på allvar, utan uppför sig som sårade fjortisar.