Häromdagen framförde jag en observation om Trumps mellanösternplan, det vill säga att bygga om Gaza till en välutvecklad kopia av Miami. Jag hade stulit min tes från någon, jag minns inte vem, men det spelar ingen roll, ty samma synsätt gror i många skallar och lockar skribenter överallt, till exempel igår på Svenska Dagbladets ledarsida under rubriken ”Trumps idé är inte knäppare än andra”.

Trumps idé är att judar och araber nu ägnat trekvarts sekel åt att med kraft bevisa för världen att de inte kan komma överens och att världen bör ta konsekvenserna av denna insikt och flytta två miljoner Gazapalestinier någon annan stans. Idag läser jag nästan samma sak, fast lite tvärtom, i nättidningen unherd.com, en av det växande antalet alternativmedia där det förekommer seriösa och intressanta diskussioner. Skribenten förklarar ingående hur och varför Trumps ”Gazaplan gör freden omöjlig” men avslutar ändå sin artikel med följande motvilliga erkännande:

Men om denna idé är farlig och impulsiv och sannolikt aldrig kan förverkligas, är impulsen bakom den – att tänka på ett till synes olösligt problem i ett nytt ljus, hur galet det än må vara, kanske värt besväret. Som politik är Trumps Gazaplan en katastrof; som tankeexperiment är det absurt. Men ett sådant otänkbart förslag skulle faktiskt kunna sätta igång den sortens oortodoxa, omstörtande tänkande som har gäckat mer måttfulla, kunniga och skarpare sinnen.

Det är för det mesta vanskligt och dömt att misslyckas att försöka läsa in någon mer långsiktig mening i dagshändelser – att försöka uttyda Världsandens avsikter med ledning av sådant som att det vanliga spårvagnsschemat förryckts ”på grund av vagnbrist” – men å andra sidan kan nya historiska epokers principer inte underlåta att manifestera sig i alla möjliga skitsaker såsom just kollektivtrafikens tidtabeller.

Gazaärendet visar, enligt mina trevande funderingar, att världen, i varje fall västvärlden, som är den enda del som jag kan skryta med att varje dag se utanför mitt fönster och därför i grunden begripa, nu av Världsanden, som styr historien, lockas in i ett helt nytt paradigm, som är att problem numera inte längre kan lösas. Gaza är bara ett tydligt exempel, ett problem som är så inihelsike olösligt att grubblare (som jag) till och med, med olika skruvade argument, alltså välkomnar ännu mer konstlade och osannolika utvägar – och uppriktigt hoppas på dem! – bara för att de presenteras av tillvarons rikaste, mäktigaste och mest impulsiva och oberäkneliga personer.

Frågan är egentligen i vilken utsträckning samtiden tror den ultimata överheten om att kunna göra underverk. Det är delvis en fråga om religion. När man betänker vilken makt över tingen som vår svenska samtid tillmäter sådana starkt kringskurna anförare som statsministern och oppositionsledaren så inser man hur mycket mer de måste kunna vänta sig av Trump, en observation som kan förklara hoppet om förlösande insatser från presidentens sida.

Men jag, som knappt har ett religiöst ben i kroppen, är bara surmulet misstrogen mot allt som liknar mirakel, till exempel att Gazafrågan skulle kunna lösas någorlunda fredligt om bara rätt personer med tillräckligt mycket makt har hand om saken. Jag föreställer mig alltså snarare att världen nu är på väg in i en epok när gamla tiders, det vill säga nittonhundrasjuttiotalets, självklara optimistiska tro på att åtminstone nationens, kanske världens, problem faktiskt gick att lösa lika lätt som man kunde bygga en ny bro eller tunnelbanelinje, inte längre har något fundament. Nu är det inte längre så, ty vi har redan rört oss in i det institutionaliserade misslyckandets epok där ett gäng slynglar i yngre tonåren skaffar sig skjutvapen och tar överhanden över vad vi trodde var landets våldsmonopol.

Vad jag menar är att det finns en inre förbindelselänk mellan Gaza och Rinkeby som inte nödvändigtvis har med ras att göra utan snarare beror på att världens tidigare makthavare – ungefär fram till nittonhundrasjuttiotalet – åtnjöt sådan respekt att de kunde få som de ville utan att egentligen anstränga sig. Det gäller både amerikanska presidenter som ville få lugn och ordning i Mellanöstern och svenska lärare som ville ha tyst på eleverna. Slynglarna exploaterar bara ett tomrum som uppstått naturligt för att ledarskapet förlorat sin auktoritet.