The Wall Street Journal är en läsvärd tidning inte bara för att artiklarna, vad jag begriper, är välskrivna och vederhäftiga, utan också för att man ibland kan få nya och nyttiga perspektiv och idéer. På senare tid har jag flera gånger stött på en formulering som verkar användbar. Jag vet inte varifrån den kommer – kanske är den vitt spridd i USA – men den går ut på att Trumps väljare tar hans ibland konstiga uttalanden ”på allvar” men inte ”på orden”. Presidentens fiender däremot, journalister till exempel, gör motsatsen. De tar honom ”på orden”, men inte ”på allvar”.

Distinktionen mellan ”på orden” och ”på allvar” förefaller mig fruktbar även i andra sammanhang än när det gäller Trump. ”På orden” betyder att tillmäta de exakta formuleringarna inklusive kommatecken och källhänvisningar avgörande betydelse för ett uttalandes relevans. ”På orden” är den sorts diskurs som man gärna har kring doktorsavhandlingar (som ju inte sällan är formellt genomarbetade men ovidkommande och därför inte bör tas ”på allvar” annat än i meningslösa tidningsartiklar på temat ”Vetenskapen säger…”) och i dispyter med parkeringsvakter eller i juridiska tvister där det är petnoga med om vittnet sa att det var Mohammed eller Muhamad som höll i vapnet.

”På allvar” är något helt annat eftersom betydelsefulla synpunkter kan framföras i helt vrickad form, till exempel som satir eller i övrigt med olämpligt eller felstavat språk, utan att för den delen sakna avgörande giltighet.

Om Trump – för att återgå till den amerikanska morgontidningens konkreta bruk av den således allmänt användbara distinktionen – säger att han ska göra ett slags mellanösternriviera av Gaza så väcker det alltså hån bland hans fiender som tar honom på orden. Fienderna har förstås rätt. En ny fashionabel badort, där det idag bara finns ruiner och två miljoner svältande, arbetslösa och för det mesta arga palestinier, är naturligtvis en tulipanaros i bemärkelsen att det är lätt att säga men troligtvis omöjligt att göra.

Men om man gör sig besväret att ta Trump på allvar så kan man kanske konstatera att han sätter fingret på pudelns kärna (om du kan tillåta mig en så vanför blandning av metaforer). Pudelns kärna är insikten, som världsledare och andra kunniga människor i sin hjälplösa förtvivlan förtränger ur sitt medvetande, att det inte finns någon lösning på Gazaproblemet. Om man så samlade ihop hela FN och stängde in delegaterna tills de kommit fram till ett praktiskt svar på frågan så hade de antagligen svultit ihjäl i generalförsamlingens plenisal innan det, som vid lyckligt avslutade påveval, kommit någon vit rök ur världsorganisationens skorsten.

Att tänka utanför lådan är en floskel som hos mig framkallar hånleenden – eftersom floskeln brukar användas av föreläsare för kontorsfolk som fått gå på konferens för att bli uppiggade men i själva verket fasar vid tanken på att någon skulle säga något ovanligt – men jag tror att Trumps förslag skulle kunna betraktas just som ett sådant chockerande påhitt. Det är klart att karln och hans idéer är galna, men vi har ju inga andra och bättre idéer att sätta emot, vilket har bevisat sig sedan det arabiskisraeliska kriget år 1948. Världen har inte lyckats hitta på någon lösning på nästan åttio år. Efter dessa misslyckanden är det trots allt förmätet av världens samlade besserwissrar att håna Trump för att han föreslår ett annat slags lösning som kanske inte heller skulle fungera. Men poängen är att han genom sitt förslag utanför lådan drar ner brallorna på dagens internationellt härskande institutioner och i bästa fall förmår några av dem att sy ihop en lösning som åtminstone hjälpligt kan fungera, åtminstone tills Hamas har slickat sina sår och genomfört en ny upprustning vilket leder till ett nytt krig.

För det är klart att det finns en lösning. Det är bara att övertyga två miljoner palestinier som inte vill lämna Gaza att flytta någon annan stans – till Sinai eller Saudiarabien eller Norge, varför inte Grönland om Trump får köpa ön? – dit de visserligen inte är välkomna men vars ledare kanske kan tvingas att vardera ta emot några hundratusen palestinier genom att Trump i den bästa av alla världar lyckas vrida om armen på alla motvilliga människor.

Dum idé, förstås, men hitta på en bättre själv.