I egenskap av prenumerant på Dagens Nyheter fick jag idag, den sjunde februari, en extra tilldelning i form av en annonsbilaga från länsstyrelsen i Stockholm och sametinget. ”Nationella minoriteter” heter bilagan. Den handlar i kort sammanfattning om att det är bra med minoriteter och att staten bör odla och skydda de minoritetsfrön som kan finnas av sig själva i samhället så att de växer upp till starka och självsäkra minoriteter ungefär som när en trädgårdsmästare planterar och vårdar sina sparrisar. Min fråga, som jag ställt till ett antal kloka människor utan att få något riktigt svar, är vem som kan ha ett intresse av att odla minoriteter och av vilket skäl detta alltså sker.

Den naturliga ordningen i ett samhälle är, skulle jag tro och rätta mig om jag har fel, är att existerande minoriteter såklart kämpar för sin existens och gärna vill ha mer inflytanden medan staten eller kungamakten eller vilken annan central överhet helst vill tona ned det där med särskilda grupprelaterade rättigheter eftersom det är lättare att styra ett homogent och enhetligt land där alla människor tänker likadant.

Denna observation gäller dock inte alltid ty historien uppvisar också syndromet ”divide et impera”, det vill säga ett engagemang för att söndra och härska, som innebär att en central makthavare värna sin egen position genom att vända befolkningens ilska mot varandra. Det påstås ha varit en av de ledande principerna för det engelska imperiet som utnyttjade existerande konflikter mellan olika afrikanska stammar för att konsolidera sin makt. Det går att begripa eftersom engelsmännen, som det skulle visa sig, stod sig slätt när de koloniserade befolkningarna enades.

Men att länsstyrelsen i Stockholm och sametinget helt kallblodigt skulle uppmuntra olika folkspillror – i det här fallet de särskilt utpekade grupperna judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar, vart ett med sitt språk (utom möjligen romerna som talar olika, för varandra ofta obegripliga, varianter och saknar såväl rättstavningsregler som grammatik, vilket svenska myndigheter försöker åtgärda) – att ta krafttag för att urskilja sig från den övriga befolkningen och att med större eftertryck inskärpa sin särart, verkar helt befängt med tanke på att Sverige behöver mer integration och samhörighetskänsla, inte motsatsen och framför allt inte allt starkare statliga insatser för att inskärpa motsatsen, det vill säga ett ökat behov av segregation.

Kort sagt förefaller det mig huvudlöst av staten att bedriva  segregationspolitik i syfte att uppmuntra minoriteter att skruva upp sina subkulturers värde så att de ska framstå som överlägsna majoritetskulturen. (Minns du Chaplins film om Hitlerkopian Hynkel som skruvade upp sin stol för att alltid sitta högre än sina besökare?) Men ändå gör staten det. Hur ska detta förklaras? Se där ett problem för oss samhällsdetektiver.

I annonsbladet säger kulturminister Parisa Liljestrand att politikens syfte är att minoritetspersoner ska slippa skämmas. Men det övertygar inte mig. Om en minoritetsperson skäms över sig själv är det troligen för att han har samma uppfattning om sin egen subkultur som resten av befolkningen har. Det blir inte bättre för att staten försöker tvinga oss att säga romer i stället för zigenare och samer i stället för lappar. Om romen vill ha respekt vore det bättra att han utbildade sig till akademisk språkvetare och själv skrev en grammatik för romani chib. Eller om en motsvarande same startade en snabbmatskedja för renskav i rågkaka och blev miljardär.

Av reklambladet framgår att hela initiativet att vända minoritetspolitiken 180 grader – från gamla tiders integrationsförsök till det senaste kvartsseklets allt starkare ambitioner att segregera – kommer från Europarådet. Rådet har inget med EU att göra och står inte under något större demokratiskt inflytande, annat än att riksdagen har utsett sex ledamöter av de 612 personerna i rådets ”parlamentariska församling”. Rådet är en mystisk skapelse. Det sysselsätter några tusen internationella byråkrater som övervakar ”mänskliga rättigheter” i medlemsländer, till exempel Sverige.

Vad ”mänskliga rättigheter” betyder är inte självklart. För hundra år sedan betydde det exempelvis att lappar skulle få gå i svenska skolor och kunna förkovra sin underutvecklade kultur. Det är precis samma tankefigur som inspirerar dagens u-landsbistånd. Men när Europarådet bildades på Churchills initiativ efter andra världskriget nischade organisationen in sig på mer politiskt korrekta uppgifter såsom att engagera sig för kränkta urfolk såsom just samer.

OK, säger du, impulsen kanske kom från Strasbourg, men hur kommer det sig att svenska staten så villigt anammade och vidareutvecklade Rådets idéer? Delvis låg dessa idéer i tiden och har sedermera klamrat sig fast alltmer beslutsamt i tidsandan, men den viktigaste förklaringen måste ändå vara, säger jag på mitt vanliga envisa, tjatande sätt, egenintressena hos det politikerstyrda välfärdsindustriella komplexet. Här öppnar sig bördiga slätter av obrukad mark, hur många jobb som helst och oanade budgetförstärkningar i Sveriges statliga, regionala och kommunala välfärdsbyråkratier.

Detta är produktutveckling. I många verksamheter, till exempel inom äldreomsorgen, mångfaldigas personalbehovet för att jobbet ska bedrivas på flera olika språk. Regeringen utreder om man inte i lag skulle kunna ”uppta språk som diskrimineringsgrund” (typ att det vore hets mot folkgrupp att tilltala en tornedaling på annat än meänkieli antar jag), bättre finansiering undersöks, Samiskt Språkcentrum utvecklas, biblioteken ska se till att det finns personal som talar yiddisch, Studieförbundet Vuxenskolan bygger ”Sveriges första kulturhus för nationella minoriteter”, Upplands-Bro kommun eftersöker ”ännu fler barn och ungdomar med finska rötter” och lockar med poesiläsning och finsk film med svensk text, Sanningskommissionen för det samiska folket har samlat ett ”unikt” material om 300 intervjuer och skriftliga vittnesmål sannolikt om folkgruppens lidanden under svenskt förtryck, Göteborgs stad arbetar för att bygga tillit och inkludering.

Många minoritetspersoner har aldrig tyckt att minoritetsspråket var så viktigt. Daniel Fjellborg i Luleå, till exempel, växte upp utan att bry sig om meänkieli. Men så fick han jobb som utredningssekreterare i Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantaiset. Då förstod han plötsligt hur viktigt det är med detta språk. Samma med Sara-Elvira Kuhmunen, ordförande i Ungdomsförbundet Sáminuorra (en organisation som likt de flesta NGO:er inte redovisar intäkterna – hundra spänn på att det är offentliga bidrag – men tar emot reseräkningar och utläggsredovisningar på hemsidan).

Framtidsutsikterna för minoritetsrörelsen är mycket lovande ty de flesta försörjningsmöjligheterna är ännu oexploaterade. Till exempel visar sig samiskan inte bara vara ett språk, utan fem: nordsamiska, lulesamiska, sydsamiska, umesamiska och pitesamiska. Tänk när dessa ska ha var sitt universitet eller kulturcentrum med speciallärare i respektive kommuns alla skolor.