Av ett antal var för sig fullt respektabla skäl tycker jag inte om att köpa böcker. Dels blir jag nästan alltid besviken på nobelpristagare, dels har jag överfullt i bokhyllorna vilket blir ett problem efter läsningen, ty jag gillar inte slit och släng-böcker som är gjorda för att kasseras direkt. För övrigt är böcker dyra.

Men nöden är uppfinningarnas moder och nu har jag alltså åtskilliga hyllmetrar med litteratur som jag antingen läst och arkiverat eller inte orkat läsa och därför arkiverat för framtida nya försök. Till exempel klarade jag Prousts På spaning först på tredje försöket. I denna rika, men delvis försummade, litterära skatt, det vill säga mina slarvigt organiserade bokhyllor, stötte jag nyligen på Robert Musils Mannen utan egenskaper. Den hade jag för åtskilliga år sedan hyllförvisat eftersom jag av respekt för höga andar och krångliga meningar fått för mig att Musils ofta ogenomträngliga text rymde något djupt filosofiskt som behövde utredas för att förstås av läsaren. Men nu upptäckte jag att det som jag tagit för obegripligt djupsinnigt i själva verket var humoristiskt, ofta intill darrning på fnittergränsen, kort sagt en satirisk och medkännande insiktsfull beskrivning av wiensocieteten strax före första världskriget.

Syftet med denna långa och i mångas ögon säkert onödiga inledning till dagens krönika är att jag vill omnämna den källa ur vilken jag hämtat ett antal till synes banala rader som jag sedan ska göra till föremål för en betraktelse, nämligen följande:

[Huvudpersonen] Ulrich påminde sig en liknande erfarenhet från sin tid som militär. Skvadronen red i kolonn med två och man övade ”orderrepetering”, varvid en lågmält uttalad order repeterades från man till man. Kommenderade man nu där framme: ”Fanjunkare till täten!” så blev det i eftertruppen till ”Fem man skall arkebuseras!” eller något i den stilen.

Ulrichs poäng var att historia skrivs på det sättet, det vill säga att historikerna skriver av varandra och på så vis litet i taget förvanskar bilden av det förflutna. Min poäng är en annan, eller rättare sagt två andra. För det första är Ulrichs observation om orderrepeteringen korrekt. Människor i grupp gör så. Information som traderas i flera led förvrängs gradvis även utan onda avsikter hos deltagarna i underrättelsestafetten, det vet jag av egen erfarenhet till vilken jag strax återkommer. För det andra är jag imponerad över att denna pedagogiska övning ingick i det kungliga och kejserliga (Königlich und Kaiserlich, normalt förkortat till ”KuK”, jag skojar inte) österrikisk-ungerska imperiets militära förberedelser, ty aldrig kan det väl vara viktigare än i krig att förebygga förvrängningar i order som ofta måste passera flera led! Tänk bara om kavalleriet av misstag anfaller den egna trossen i stället för det fientliga infanteriet.

Jag menar alltså att den militära övning som Ulrich kortfattat redovisar baseras på ett sofistikerat tänkande som en delvis fördomsfull person som jag själv kanske inte hade förutsett hos den sprättiga och mustaschprydda österrikiska eliten. Sedan slog mig plötsligt ett minne från min tid i Sofia folkskola, någon gång under de förberedande klasserna 1 – 4 under ledning av fröken Laura med de öronkringlade hårflätorna, som lät oss barn göra exakt samma övning (fast utan häst). Hur visste fröken Laura att hon skulle göra den övningen med skolbarnen och vad var det för syfte? Något krig stod ju inte för dörren.

Men svaret var självklart. Ju mer exakt muntliga budskap framförs i flera led, desto bättre fungerar det mänskliga samfundet. Och vad kan vara nyttigare än att det uppväxande släktet tidigt lär sig att vad folk säger knappt går att lita på eftersom det troligtvis har varit utsatt för ackumulerande, snöbollsliknande förvanskningar. Jag tror att det är därför Trump är så hatad i Sverige. Ingen har någonsin hört annat än att han skulle vara en äckelgubbe.

Jag frågade en vän om hon själv varit utsatt för österrikisk orderrepetering. Javisst, sa hon, det heter viskleken. Även hon hade lekt den i andra eller tredje klass. Fast jag slängde alltid in något helt ovidkommande innan jag skickade budskapet vidare, sa hon, bara för att sabba. På det viset blir envar en rysk trollfabrik.