Om det plötsligt kom en grävande journalist från planeten Mars för att till hemmapubliken rapportera om tillståndet på planeten Jorden så tror jag att han, som marsianska murvlar brukar, skulle rigga upp en stämningsvibrator som ger utslag från noll till tio avseende samhällenas grad av upphetsning eller upprördhet. Han skulle konstatera att mätaren stannat på 8,6. ”Det är något på gång på Jorden”, skulle han i bild rapportera tillbaka till hemmaplaneten, ”för normalvärdet är 5 och detta är ungefär som vid mitt förra besök när Sovjetunionen föll ihop. Människorna är oroliga ty de vet inte vad som händer. Det kan lika gärna vara något stort som förebådas – eller ett omfattande fiasko”.

”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras”, skrev Karl Marx år 1848 om kapitalismens framfart och detsamma skulle den interstelläre reportern kunna säga om det aktuella tillståndet på jorden, även om det numera inte är kapitalismen utan Donald Trump som väcker de förfärade känslorna. Vi samtida betraktare, och då menar jag inte bara Dagens Nyheter och statstelevisionen, utan även sansade bedömare som jag själv, står liksom klubbade och vinglar inför åsynen av den apelsinfärgade titanens energi. Det är som om Ayn Rand skrivit manus. Världen skälver medan presidenten upphäver allt det fasta och beständiga i västvärlden såsom CIA, det amerikanska utbildningsdepartementet och sysselsättningstrygghetens i den federala staten. Kanske ska USA erövra Grönland, Panama och, med mer omedelbar verkan, Gaza-remsan, som för miljarders miljarder amerikanska dollars ska förvandlas till ”Mellanösterns Riviera”.

”Det kan väl aldrig gå!” viskar jag, i hemlighet imponerad, i mitt öra. Alltmer gripen och bestört betraktar jag detta skådespel som hade kunnat tonsättas av Wagner eller kanske snarare Morricone eller i ett samarbete mellan denne och librettoförfattaren till Var bor du lilla råtta?

(Var bor du lilla råtta? I din hatt
Vad gör du klockan åtta? Jagar katt
Hur många ungar har du? Sjuttiotvå
Hur mår din gamle far, då? Si och så.)

Jag övervägde att i stället ge detta stycke rubriken ”Spännande och trovärdiga nyheter från Hollywood” men valde bort det alternativet för att det skulle ha verkat som en feg brasklapp att komma viftande med när Trumps projekt brakar ihop eller, ännu mer, för att jag faktiskt hoppas, kanske mot allt vett, att presidenten ska lyckas med sådana samhällsförbättringar som jag själv, utan tydliga framgångar, i idealistisk anda funderat över och jobbat för i decennier, till exempel subsidiaritet (mer makt till medborgarna och, om det inte går, åtminstone till kommunerna), nedläggning av centrala krångelmyndigheter (gärna utbildningsdepartementet till att börja med), skattesänkningar (för att främja subsidiariteten), förstärkt medborgarmakt (exempelvis genom att förhindra uppkomsten av politikerproffs), framtvingande av medborgerliga dygder (genom nedläggning av onödiga bidrag), avveckling av u-landsbiståndet (i serien åtstramning av missbrukade välfärdsbidrag) och så vidare.

Historiska epoker, varmed jag menar perioder med en gemensam inre sammanhållning (till exempel det karolinska enväldet), är mycket kortare än vi tror. Den historiska epok där vi själva lever, och som kanske började på 1920-talet med den allmänna rösträttens, socialdemokratins eller välfärdsstatens utveckling och genombrott, är ändå, det vill säga oberoende av Trump, dödsmärkt. Vi borde tänka mer på hur vi vill ha det framöver, men av historien lär vi oss att folk aldrig gör det, och i vilket fall som helst aldrig kan enas om något storslaget utvecklingsprojekt. I stället får vart tidevarv sin Napoleon som under buller och bång och ståtliga fyrverkerier kastar allt över ända och sedan låter oss vanliga torpare åter börja odla den förödda jorden i hopp om att blomstringen liksom förra gången ånyo ska ta fart.