För drygt hundra år sedan sade man i Viborg och trakterna däromkring att vissa, ja många som bodde där, gick på alla fyra: De talade ryska, tyska finska och svenska. Mångfalden speglade historien; närvaron av Tyska orden, det tvåspråkiga svenska och det ryska väldet.

Nuförtiden finns det ett på samma sätt passande uttryck för hela västvärlden: Man haltar på två – det egna inhemska språket och engelskan.

I Viborg var den språkliga mångfalden ett resultat av och ett yttryck för skilda erfarenheter och kulturer. Vår tids tvåspråkighet är på samma sätt ett uttryck för kulturell fattigdom och begränsade, ensidiga erfarenheter.

(Finskan talades av traktens inhemska befolkning. Svenskan talades av medel- och överklass, inom förvaltning, i skolor och kyrkor. Ryskan talades av ungefär samma skäl som finskan, men av färre. Tyskan talades av hantverkare och köpmän med rötter i Hansan).

Svenskar – också journalister – kan i allmänhet bara sitt modersmål och engelska. Detta har förödande men förtigna följder. I stället för kulturell mångfald existerar enfald. Och reflektion och resonemang utgående från olika historiska erfarenheter ersätts av ”kunskap” och ”insikt” producerad av Hollywood. (Undantagen är så få att de får rubriker: Alexander Stubb är ett sådant).

USA-fascinationen är både en orsak till och en följd av denna ensidighet. Den präglar våra s.k. massmedier, som ägnar sig i stort sett enbart åt amerikansk politik och kultur och därmed skapar och vidmakthåller okunskap om resten av världen (med några få undantag, t.ex. Israel – som i mycket också ses som en del av amerikansk politik.)

I grunden är förklaringen till denna fattiga ensidighet enkel: Befolkningen kan bara ett och ett halvt språk: svenska och lite engelska. Och Sveriges riksdag har ingen Alexander Stubb.

Hur många kan numera ryska – som var ett vanligt språk i Viborg? Knappast någon. Okunskapen om Ryssland är också stor. Länge har man därför överskattat landets militära och ekonomiska förmåga. Ukrainakriget har tvingat fram mer kunskap och större realism. (Jag har ofta skrivit här om Ryssland. Det har retat många som gång på gång framfört hur välfungerande och framgångsrikt landet är. Undrar hur de känner sig nu?)

En reaktion mot denna politiska och kulturella ensidighet har just varit en vilja att se Ryssland som ett alternativ, vilket därmed lett till en romantisering av detta efterblivna land.
Vad finns att göra? Kan stapplandet på två botas?

Jag tror faktiskt att det löser sig självt – tack vare våra invandrare. För en tid sedan blev finskan nummer två som minoritetsspråk; arabiskt talande har nu blivit något fler. Sverige tar fortfarande emot många finländare, Majoriteten har svenska som hemspråk – men alla kan finska.

Det sker också, som bekant, en viss invandring av kvalificerad arbetskraft.

Inget annat har så förtigits som den stora invandringen under efterkrigstiden. Folket, allmänheten, de röstberättigade har hela tiden varit emot, men först när Sverigedemokraterna gjorde sig synliga och kom in i riksdagen fick man frågan belyst och diskuterad.

Men detta avståndstagande har främst gällt asylinvandring – något helt annat än invandringen av kvalificerad arbetskraft. Asylinvandringen har nu minskat, men inte så mycket som regeringen gärna påstår.

Stapplandet på två döljer mycket av det som sker också nära oss. Den som bara läser svenska tidningar och ser på svensk Tv får en ytterst begränsad och snedvriden bild också av Europa. Det visar sig redan efter en kvälls tittande på finsk, tysk, fransk och italiensk tv, vilket jag ofta gör. Så många språk skall givetvis inte en vanlig medborgare tvingas lära sig för att kunna följa det som sker utanför landets gränser. Landets journalister skall göra det – men de kan inte. De stapplar på två.

Fast kravet på kunnigare journalister är kanske bara önsketänkande. Också om alla landets journalister hade gått på alla fyra skulle vi ändå inte fått höra något om invandringen och dess svåra följder – innan SD tvingade fram debatt och beslut.

Nu, och för framtiden, får vi hoppas på våra skrivkunniga invandrare – som ofta är mycket kritiska mot den förda invandringspolitiken, de också.

(Vill ni veta hur livet levdes på en herrgård vid Viborgska viken före vinterkriget kan ni läsa Marianne Thesleffs Jag föddes till ett ljuvligt liv (Schilds 1977 ISBN 951-50-01-48-X.) Utdrag ur baksidestexten: Marianne Thesleff … skriver om sin originella släkt, om high life i förbudslagstiftningens Helsingfors, om kärlekshistorier och äktenskap, om krigstidens underliga virrvarr på hemmafronterna. Allt får belysning och spets av en orädd, glad och temperamentsfull syn på ett liv, som varit fullt av händelser, ofta tragiska, ofta kuriösa – men ett liv som varit ljuvligt att leva.)

BILD: Viborg omkring år 1709.