För några dagar sedan kraschade ett flygplan och en militärhelikopter mitt över Washington D.C. och 67 personer dog. Det var kanske inte bara en vanlig olycka som orsakats av slarv och ouppmärksamhet bland några av de hundratals personer, kanske tusentals, som är inblandade i den ständiga högtrafikmiljön över USA:s huvudstad.

Enligt det lilla man vet, eller tror sig veta, så flög båda maskinerna på samma höjd, några hundra meter, vilket de inte borde ha gjort för krockrisken. Flygledningen uppmärksammade helikoptern på flygplanets existens och gav helikoptern order att gå ner till sin tillåtna höjd och lägga sig bakom flygplanet vilket inte skedde med tillräcklig snabbhet och kraschen var ett faktum. Av helikopterns besättning var två chefer och instruktörer och den tredje, vars namn ännu inte avslöjats, var en kvinnlig helikopterpilot på träningsuppdrag.

Ärendet kommer att få långt mer vittgående konsekvenser än om olyckan skett genom inverkan av den för det mesta svåranalyserade ”mänskliga faktorn” vilket man ofta skyller på när inga andra begripliga orsaker kan uppdagas eller, vilket förstås är helkorrupt men inte okänt, obehagliga fakta smusslas undan för att dölja politiskt oönskade avslöjanden (som hur det gick till när Dag Hammarskjöld år 1961 blev nedskjuten vid Ndola i dåvarande Nordrhodesia).

Det som gör ärendet så potentiellt dramatiskt är att det faller rakt ner i och iscensätter en av dagens viktigast politiska frågor, nämligen en av president Trumps mest prioriterade frågor som gäller ”DEI, Diversity, Equity and Inclusion”. I samband med sin installation, alltså före flygolyckan, utmanade han det politiska etablissemanget, ”The Swamp”, vilket i stort sett betyder alla människor, särskilt statsanställda, som bekänner sig till woke-idologin.

DEI betyder ungefär att alla raser och etniska grupper ska ha lika rätt att representeras på exempelvis en arbetsklass, att de alla ska ha jämlik behandling och att särskilt grupper som tidigare ansetts illa behandlade ska få ett särskilt omhändertagande. Det råder ingen gemensam övertygelse om vad DEI ska betyda vilket kan vara till fördel för många grupper, påstås det ibland av systemets fiender, som lär sig att ta sig fram med armbågarna i stället för med akademiska betyg. Likabehandling behöver emellertid inte betyda att alla ska behandlas lika eftersom det drag inom DEI som på svenska kallas identitetspolitik erkänner individernas olikheter och därför inte menar att exempelvis alla svarta människor ska behandlas lika eftersom det vore orättvist exempelvis mot en som haft en svår bakgrund för att han inte haft någon hemmaboende pappa.

Systemet kan bli oändligt komplicerat när man lägger till att rättvisan kan kräva att man samtidigt lägger till aspekter som kön, sexuell orientering, handikapp, ålder, kultur samt kravet på att alla ska få säga sitt i varje enskild fråga.

Denna relativt nyinrättade sociala ordning har inte mycket att göra med vad jag tror är woke-rörelsens urspung – som i USA till skillnad från i Sverige inte helt kan skyllas på framväxten av ett politikervälde utan även fått sin energi av att svarta människor ansett sig diskriminerade av de vita. Här kan man iaktta generation av politisk aktivism som började med femtiotalets svarta medborgarrättsrörelse under ledning av sådana som Martin Luther King och senare muterat till andra aktiviströrelser med mer eller mindre revolutionära drag – se bara på Black Panthers – men nu i och med wokevågen har vänts till en motsats till det som King förespråkade.

King var så gammaldags borgerligt liberal – ehuru rebellisk i rasfrågan plus att han hade åkt dig rejält för #metoo om företeelsen funnits på hans tid – att det var just diskrimineringen av svarta människor han invände och kämpade emot. Den dröm om framtiden han påstod sig ha haft handlade om färgblindhet. Hans mest kända citat lät så här:

Jag har en dröm om att mina fyra små barn en dag kommer att leva i ett land där de inte kommer att dömas efter sin hudfärg utan efter innehållet i sin karaktär.

King trodde helt enkelt på meritokrati. Men meritokrati är motsatsen till wokeismen och det politiskt korrekta. Meritokrati betyder att folk ska bedömas av sin kompetens på jobbet vilket rimligtvis betyder något annat än deras hudfärg. Men denna som man kan tycka rimliga inställning kom gradvis, under några årtionden, först att vändas till sin motsats och sedan bli en angelägenhet inte bara för svarta (och kvinnor, som nog gick före de svarta och i många stycken utstakade en framgångsrik kampmetod, nämligen att utse de vite mannen till orättvisornas ursprung).

Men strax förkastades meritokratin som ledstjärna och ersattes av krav på positiv särbehandling, till exempel att elever som sökte in på universitet inte skulle dömas efter samma mallar utan att vissa, till exempel svarta, skulle få en mer välvillig bedömning just för att de åtminstone tidigare hämmats av ojämlik och orättvisa behandling. Därmed hade man vänt upp och ned på Martin Luther King.

Och värre skulle det bli ty sedan först kvinnorna och sedan de svarta framgångsrikt bevisat att det kunde löna sig att begära fördelaktiga bedömningar vid tjänstetillsättningar och liknande så var det naturligt att det uppstod ett stort antal andra svaga minoriteter som ansåg det rättmätigt, ja nödvändigt, med olika slags kompensation, till exempel ursprungsfolk, dyslektiker och homosexuella. Man kunde till och med uppfinna nya kön för att på så vis etablera nya bidragsberättigade minoriteter.

Samhället blir på det viset som ett seminarium på dårhus eftersom det inte finns något allmänt accepterat regelverk, till exempel meritokratins principer, som någorlunda snabbt och brutalt kunde slita besvärande tvister.

I stället pågår en ny internationell trend som är att HR-avdelningarna, före detta personal- eller administrativa avdelningarna i alla stora organisationer, såsom storbolag och universitet, växer över sina bräddar eftersom det blivit deras funktionärer som fått wokismen på sitt bord att göda och tillfredsställa. Fråga vilken universitetsprofessor var som helst i västvärlden så får du höra.

Nu kommer emellertid president Trump och utfärdar, praktiskt taget det första han gör efter sin installation, ett presidentdekret om att allt DEI i federala verksamheter ska upphöra. Men presidentdekret kan kongressen sätta stopp för. Bara några dagar senare inträffar den otäcka flygolyckan i Washington D.C. och Trump antyder att den hittills okända helikopterpiloten på utbildning hade fått platsen på ett DEI-mandat.

Det hela är både dramatiskt och viktigt för vår civilisations framtid.

(Just när jag publicerar denna krönika avslöjar militären att helikopterpiloten var Rebecca M. Lobach, bilden.)