Under min livstid har den samhällsförståelse som Karl Marx förkunnade gradvis förintats. I Kommunistiska Manifestet sa han år 1848 att alla hittillsvarande samhällens historia är klasskampens historia och att klasskampen just vid hans tid stod mellan borgerligheten och proletariatet. Riktigheten i denna observation var ännu i min ungdom uppenbar. SAF stod mot LO, borgerliga partier mot socialistiska, Blasieholmen mot Norra Bantorget, privata livsmedelsbutiker mot Konsum, högern mot vänstern och så vidare. Ingen betvivlade att samhället var så inrättat att dess huvudmotsättning gick just där och att det var högerkrafterna som dominerade eftersom de ägde och drev produktionsapparaten.

Men den ordningen har sedermera upplösts utan att det kommit någon ny Marx som förklarat vilka samhällsklasser det nu är som bildar huvudmotsättningen och står i harnesk mot varandra. För ett antal decennier sedan, när det slog mig att det egentligen inte fanns någon skillnad mellan de olika politiska partierna, myntade jag begreppet ”politikerväldet” som benämning på landets härskande skikt. Staten var deras gemensamma maktbas, födkrok och ideologiska fäste. Att bygga ut välfärdsstaten och förvandla landet till en omtankens och godhetens stamort på jorden blev deras samfällda kallelse.

Men för att förvandla landet till en humanitär stormakt, vilket var deras inspirerande och internationellt beundrade mål, behövdes dels en klass av svaga människor som kunde utvecklas till långsiktiga välfärdsklienter, dels en klass av offentliga välfärdsadministratörer från generaldirektörer i centrala ämbetsverk till de kommunala socialsekreterare och den hemtjänstpersonal som stod i välfärdssystemets frontlinje mot klienterna.

Tillsammans kom politikerna, välfärdsadministratörerna och klienterna att bilda ett härskande konglomerat. Liksom alla andra långsiktiga härskande klasser behövde dessa en ideologi som de tillsammans med sina propagandister, exempelvis journalisterna i de statsägda medierna, som de kunde trumma ut över landet till systemets försvar. Först under det senaste halvseklet har denna ideologi, den politiska korrektheten, delvis efter inspiration från USA, kommit att sätta sin prägel på tänkandet i landet (enligt Marx tes om att samhällets dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi).

Politikerväldet bildar den ena sidan av den samhälleliga huvudmotsättningen. Den andra utgörs av dem som betalar för politikerväldets uppehälle eftersom detta inte har några andra intäkter än vad det lyckas tillgodogöra sig i form av skatter och avgifter på den övriga befolkningen som inte försörjs av offentliga, politikerstyrda anslag.

Den samhällsförändring, som jag just beskrivit, är inte unik för vårt land även om Sverige ofta legat i utvecklingens framkant och troligen visat vägen (”In Sweden we have a system”). Till exempel har USA alla de konstituerande komponenterna i ett samhällsbygge som liknar det svenska. Men USA har inte den grundläggande tröghet som hos oss förhindrar att samhällsarrangemanget splittras inifrån av sin huvudsakliga inneboende ekonomiska konflikt som är att politikerväldet expanderar utöver sina bräddar och retar upp dem som ska betala för en tillställning som vid det här laget antagligen har överlevt sig själv.

Den som förkroppsligar den konflikt som stått redo att bryta ut är naturligtvis Donald Trump. Observera att Trump inte är orsaken till det amerikanska samhällets tilltagande inre slitningar, utan bara, vilket kanske inte är så bara, fungerar som katalysator för att framkalla samhälleliga reaktioner varmed samtiden ändå är havande.

Marx exemplifierar samhällenas tudelning med ”patricier och plebejer, baroner och livegna, mästare och gesäller, kort sagt, förtryckare och förtryckta”. ”Förtrycket” ligger mestadels i att de senare i allmänhet försörjer de förra och som lök på laxen ofta får tåla förakt för sin dåliga bildning och sina ofina manér. Vad den amerikanska överklassen tycker om sina motståndare framgår tydligt av Hillary Clintons bevingade ord om Trumps anhängare som ”a basketful of deplorables”. Och underklassens fiender i Washington D.C. kallar Trump för ”the Swamp”, ett träsk som han avser att torrlägga – bland annat genom att göra Elon Musk till chef för ett historiskt unikt besparingsprogram.

Jag tror alltså att den svenska samhällsklyvnaden även finns, om än i delvis olikartade uppenbarelseformer, i alla högt utvecklade västerländska samhällen. Potentiellt hotfulla konflikter existerar vars grund är att samhällena inte kan bära de dyrbara godhetsexperiment som de härskande politikerna behöver för att i demokratisk anda bevisa sina vällovliga ambitioner och på den grunden vinna val. Men det är ännu bara i USA, delvis på grund av Trump, som motsättningen blivit svårartad.

När historien är mogen för förändringar framkallar den ofta folkledare som hatas av överklassen, ibland med rätta. När reformationen stod på historiens dagordning blev den böhmiske predikanten Jan Hus bränd på bål (bilden) medan Martin Luther några hundra år senare skapade stora framgångar för protestantismen. Hur det ska gå för Trumps reformer kan ingen veta.