David Brooks är en av favoriterna bland världens av mig kända åsiktsjournalister. Han skriver bakom betalvägg i The New York Times. Brooks är det ena av två skäl till att jag fortsätter min prenumeration. Det andra skälet är att det verkar omöjligt att avbryta avtalet med tidningen. En gång, för några månader sedan, lyckades jag trassla mig fram via ett otal telefonsamtal efter oändliga telefonköer till en vänlig person som tubbade mig att fortsätta prenumerationen till halva priset vilket jag borde ha avstått ifrån eftersom det senare visat sig ogenomförbart att slutgiltigt avbryta förbindelsen.

Men min oförmåga att åstadkomma en slutgiltig skilsmässa från tidningen fick till följd att jag häromdagen kunde läsa Brooks funderingar på temat ”Hur Trump kommer att misslyckas”. Brooks tycks utgå från det ganska rimliga antagandet att en ledare måste ha något slags vision av den framtid han vill vara med att skapa. Den mest kända och ursprungliga av alla amerikanska politiska visioner (säger jag, inte Brooks) är bilden från Jesu Bergspredikan om en skinande stad på ett berg som uttalades av puritanen John Winthrops i början av 1600-talet och som åberopats av åtskilliga amerikanska presidenter såsom Kennedy, Reagan och Obama. (Att denna liknelse gjort så starkt intryck på mig beror delvis på att min första fru, som jag hämtat i USA, ofta uppmanades av sin mormor att lämna Sverige och komma hem till ”Guds eget land”, vilket hon sedermera gjorde.)

Brooks tes är att Trumps framtidsvision är 1800-talets USA, vilket kan förefalla sympatiskt eftersom landet då var ungdomligt och hänsynslöst dådkraftigt, men i själva verket, enligt Brooks, är orealistiskt och dumt eftersom USA insett sin ungdoms defekter och ägnat 1900-talet till att ställa felen till rätta och skaffa sig institutioner som ett anständigt land kan leva med. Trumps drömmar, menar Brooks, kommer att åter förvandla USA till en spelplan för djungelns lagar. Det finns en viss ”lockelse” i allt detta medger Brooks:

Vi var en högljudd, arrogant nation på den tiden, full av energi, svulstighet och nya pengar. Det var en tid då nationalkaraktären inte formades i etablissemangskretsarna i Boston, Philadelphia och Virginia, utan ute i gränstrakterna, av de vilda, de ohyfsade. Historikern Frederick Jackson Turner förklarade 1893 att det var den oländiga erfarenheten av expansionen västerut som hade gett Amerika dess vitalitet, dess jämlikhetssträvande, dess ointresse för finkultur och artiga sätt. Västern befolkades av en stigande flodvåg av schackreri – cirkusmästaren P.T. Barnums anda mer än den aristokratiska romanförfattaren Henry James.

Det var bara det, säger Brooks, att den där Vilda Västern-andan inte bidrog till någon god samhällsstyrning:

Mellan 1825 och 1901 hade vi… ett gäng presidenter som satt en mandatperiod. Väljarna fortsatte att kasta ut de sittande presidenterna eftersom de inte var nöjda med hur regeringen skötte sig. De sista tre decennierna av det århundradet såg en rad brutaliserande lågkonjunkturer och depressioner som skakade landet djupt. Den lättfotade regeringen var oförmögen att hantera industrialiseringsprocessen.

Ironiskt nog var det som hjälpte Amerika att utvecklas bortom detta till en stabilare typ av regering att lagstiftarna tog de frågor som populisterna var arga över, och under hela 1900-talet byggde upp en reglerande stat för att ta itu med dessa frågor, som ”Food and Drug Administration, Federal Trade Commission och Federal Reserve”.

Här är Brooks slutsats:

Donald Trump har rätt i många saker. Han har på ett träffande sätt identifierat problem i frågor som inflation, gränsen och konsekvenserna av kulturell nedlåtenhet, som medlemmar av den utbildade klassen har varit alltför isolerade för att förutse. Men när det kommer till att bygga strukturer för att ta itu med dessa problem – ja, då är mannen bara valhänt och inkompetent.

Det är inget irrelevant perspektiv. Jag tror att det USA som står bakom Trump upplever lockelsen att försöka återskapa en värld som kände sig utvald av ödet och på så vis skapade ett nytt och bättre samhälle som vi idag ser skrumpna inför våra ögon. Det måste väl inte, som Brooks tycks mena, bli rövarkapitalisternas mentalitet som tar kommandot, utan förhoppningsvis i stället den beslutsamhet, framtidstro och flit som också kännetecknade det unga USA. Det finns i alla fall ingen annan känd vision än den som Trump artikulerar, vilket förstås inte är någon garanti för dess förverkligande. Att, som Europa, söka skapa mer av det vanliga är inget trovärdigt recept för framtiden.