Igår skrev jag en uppskattande anmälan av Vilhelm Mobergs svenska historia fast jag klagade lite över att Moberg slarvade med klassanalysen i bemärkelsen att han exklusivt indelade folket i två fientliga klasser, bönderna samt en överhet av kung och adel, och, enlig min mening alltså, därmed glömde bort den framväxande kapitalistklassen som till sin natur varken tillhörde det ena eller det andra av dessa läger.

I natt kunde jag inte sova ty jag kunde inte göra klart för mig själv vad jag egentligen menade. Av detta fick jag ångest. Hade inte Moberg rätt i att bönder och herrar hatade och slogs även om Engelbrekt representerade en framväxande samhällsklass vars karaktär ännu inte blivit uppenbar när Sveriges första riksdag avhölls i Arboga år 1435? (Historikerna säger att det var den första regelrätta riksdagen eftersom bönder var representerade, men jag tror de lågättades representation mest bestod av embryot till en grupp av bondekapitalister.)

I min vånda tände jag nattlampan och läste om en efterskrift till Mobergs bok av Thomas Magnusson, professor emeritus i historia. Han skrev så här:

Man kan karaktärisera Mobergs svenska historia som moraliteter, den onda överheten mötte envist motstånd från en allmoge med goda moraliska insikter… I sin skildring släppte han (Moberg) aldrig taget om sitt grundtema: folkets kamp mot övermakten, kollektivet och individen, den kvalda rättvisan.

Då förstod jag plötsligt vad jag vände mig emot hos Moberg, nämligen föreställning att historien vore en fråga om kampen mellan rättvisa och orättvisa. Visst kan man skriva sådana berättelser. Det görs hela tiden i serietidningar, romaner och filmer. Såklart att det är legitimt att stimulera publikens känsloliv. Men historia kan inte skrivas på det sättet ty historien – eller den världsande som kanske styr historien – visar sig inte bry sig om någon eventuellt kvald rättvisa eller folklig kamp mot övermakten. Var de allierades bombningar av Dresden i februari 1945, då tiotusentals oskyldiga tyskar fick sätta livet till, rättvisa eller orättvisa? Var den franska revolutionen rättvis eller orättvis? Var ens Hiroshimabomben det ena eller det andra?

Historiens sanningar ligger på ett annorlunda plan eller ett helt annat härad än det moraliska. När kapitalismen, som på sikt skulle skapa så mycket livskvalitet för ett oräkneligt antal människor, slog igenom med åtminstone indirekt stöd av Gustav Vasas, enligt Moberg, mordiska och bondefientliga politik så kan kungens grymheter, med tanke på de fördelar som skulle följa på denna rörelse, med gott samvete knappast klandras av en samvetsgrann historiker.

Tänk om dagens smålänningar, vars förfäder så grymt plågades av kungen, i likhet med vår tids svarta afrikaner, vars äldre släktled fraktades som slavar till den nya världen, begärde ekonomisk kompensation av plågoandarnas avkomma, det vill säga av svenska staten. Med den logik och människosyn som företräds av Black Lives Matter och av Vilhelm Moberg är detta, förefaller det mig, inget orimligt krav. Det är för sådana ändamål som det inrättas sanningskommissioner, ett slags retroaktiva domstolar som dömer för brott som ibland är hundratals år gamla och där man inte kan straffa de påstått skyldiga eftersom de är döda, typ sextonhundratalets slavhandlare, och därför i stället beslutar om att dessas ättlingar i stället ska ge kompensation till slavarnas efterkommande.

Håll med om att det är snurrigt. Ändå är det så vi gör när vi ger nu levande samer gottgörelse för att någon vetenskapsman för hundra år sedan mätte deras näsor. Att straffa folk till tredje och fjärde generation är annars något man trodde hade gått ur tiden med Gamla Testamentets författare.