Jag har så dåligt minne att jag inte kommer ihåg att jag två gånger på ett halvår skrivit snörpiga kommentarer om Charles Darwins utvecklingsteorier, här till exempel, av det enkla skälet att jag inte riktigt tror på dem.

Va! säger du bestört, tror författaren inte på vetenskapen? Sedan kanske du tröstar dig med att du ändå inte betalt för att läsa denna sajt och att gratisinformation ofta är fake news eller kommer från ryska trollfabriker.

Så här fördjupade jag min inställning till Darwins synsätt:

Själv har jag aldrig begripit dessa teorier tillräckligt bra för att avgöra om jag tror på dem eller inte. Tills vidare respekterar jag deras auktoritet ungefär som att jag tagit covidvaccin eftersom Astra Zeneca och Pfizer mig vetandes inte lurat mig tidigare.

Men jag kan vara mer specifik. Jag tror att Darwin hade rätt i mindre utvecklingsfrågor, som mänskligheten i stort sett redan kände till och faktiskt tillämpade för att själv, med konstlade medel, förbättra någon art, till exempel äpplet, druvan, hästen och hunden, i syfte att göra typen mer praktiskt användbar för människosläktet.

Charles Darwin kunde iaktta att näbbarna hos de galapagosfinkar han studerade anpassade sig efter olika födokällor såsom nektar från kaktusblommor, insekter, frön samt blod från Galapagos leguaner. Det betyder att bland de finkar, som bebor en ö med många leguaner – och som genom slumpmässiga mutationer råkat ha fått en näbb som lämpar sig för leguanblod – har en fördel i kampen för tillvaron jämfört med de finkar vars näbbar är gjorda för kaktusblommor. Till slut finns det kanske bara leguanfinkar kvar som växer sig så stora att de äter upp sina sämre konstruerade artfränder, vad vet jag?

Men just dessa biologiska mekanismer var ju redan bekanta och utnyttjade av människan som odlade fram särskilt lyckade äppel- och druvsorter. Man hugger ned äppelträd som ger dålig frukt och ser till att de andra trivs och utvecklas. Så på den punkten hade Darwin rätt.

Det som jag emellertid inte får in i min skalle är hur denna process, baserad på en teori om ett lyckat urval av särskilt utvecklingskraftiga mutationer, skulle kunna leda till skapelsen av helt nya arter. Jag tror på inkrementell förändring och, genom selektivt urval, förbättring i små steg av små slumpmässiga fel i arvsanlagen som visar sig vara oväntade välsignelser för de individer som blir utsatta för sådana kosmiska spratt. Men jag tror inte att man på det sättet kan göra giraffer av maskar. Betänk bara hur många oplanerade men lyckade mutationer som i stort sett samtidigt skulle behöva göras och sedan i livspraktiken tvingas visa sin levnadsduglighet innan den kompletta omvandlingen från mask till giraff var färdig. Tänk på alla misslyckade mutationer såsom att masken först får en flera meter lång hals och då går under för att massan av halskotor blir för tung att släpa på för en mask.

Jag skulle nog inte våga uttrycka mig så raljant om hyllade vetenskapare som Darwin och hans moderna efterföljare om jag inte sett ett YouTube-program på en av mina favoritkanaler som heter Uncommon Knowledge. Där intervjuas en amerikansk filosof och matematiker vid namn David Berlinski (bilden), som har listat ut ungefär samma sak. The Deniable Darwin (Den förneklige Darwin) heter en av Berlinskis böcker.

Vem är då ansvarig för arternas uppkomst? Även om man inte tror på Gud så ligger det nära till hands att instämma med Voltaire, som menade att om inte Gud finns så måste vi uppfinna honom.