Nyligen skrev jag om en lärare som blev attackerad och utsatt för mordförsök av en elev och som tog på sig skulden och kände sig ”misslyckad”. Det fick mig att tänka på min egen mellanstadielärare, som helt ensam på närmare 30 elever inte bara lyckades hålla ordning utan dessutom skapade god stämning i hela klassen – utan att en enda gång be om ursäkt för sin existens.

Från början var han vikarie, denne fantastiske lärare, och kom i mitten av höstterminen i fjärde klass. När vårterminen började var det meningen att vår ordinarie lärare skulle komma tillbaka men vår magister A, som jag väljer att kalla honom, var så omtyckt att föräldrarna satte igång en högljudd process för att behålla honom och till sist gick skolledningen med på kraven.

När magister A kom till vår klass var det en splittrad och rätt högljudd skara mellanstadieelever som släntrade in i klassrummet på mornarna, inte nödvändigtvis i tid. Redan vid denna tid hade flumskolan börjat få fäste i Sverige, med nyexade lärare av 68-generationen, men fortfarande fanns den gamla stammen kvar och magister A var av en helt annan kaliber. Han var kamratlig och hjärtlig mot oss elever men samtidigt rådde det aldrig någon tvekan om att det var han som bestämde i klassrummet. Var det någon som inte höll tyst när han krävde det så tog han tag om nacken på eleven i fråga och körde bestämt ut honom eller henne ur klassrummet.

Det tyckte vi andra var jättebra eftersom det skapade studiero och god stämning i klassrummet. Även den stökiga eleven insåg ganska snabbt att det var rätt meningslöst att försöka spela allan i klassrummet eftersom det ändå slutade med att han eller hon fick sitta i korridoren resten av lektionen.

Våra föräldrar var mycket belåtna. De tyckte att magister A:s metod var jättebra eftersom de märkte att deras ätteläggar ganska snabbt förändrades och blev mer engagerade i skolarbetet.

Magister A var inte bara en mästare i att få bukt med allmänt stök och sena ankomster. Han lyckades också få slut på alla tendenser till mobbning. Själv hade jag en plågoande, vi kan kalla honom B, som varit på mig verbalt och fysiskt ända sen lekskolan, och som gjort skolan till ett helvete varje dag – ända tills magister A kom.

När jag hörde mamma säga till pappa att hon tänkte ringa till magistern och be honom hjälpa till med problemet B blev jag kallsvettig av rädsla. Jag mindes bara alltför väl hur andra lärare (kvinnliga sådana, om vi ska vara helt ärliga) hanterat mobbningssituationen. Fröken Gun på lekis, till exempel, slätade över sparkarna, slagen och okvädingsorden med att leende säga att ”kärlek börjar alltid med bråk”.

Ja, ni fattar. Och ni fattar säkert varför jag, efter mammas telefonsamtal till magister A, gick till skolan med bävan.

När magister A sa åt B att stanna kvar i klassrummet när vi andra gick på rast började mitt hjärta klappa ännu snabbare och jag bara väntade på att B skulle komma ut på skolgården och dra igång sina vanliga haranger om min usla person, eller knuffa omkull mig i en lerpöl. Istället kom han ut och klappade mig på axeln i all vänskaplighet. Och efter den dagen behövde jag aldrig mer vara rädd.

Jag har inte den blekaste aning om vad magister A sa till mobbaren B. Men det förändrade mitt liv och min skolgång och effekterna av det varade grundskolan ut. När vi slutade nian var vi en sammansvetsad klass med bra sammanhållning och kamratlighet och än idag ser jag tillbaka på de åren med värme.

Magister A:s agerande har även påverkat mig som person. När mobbningen upphörde kunde jag jobba upp min självkänsla och mitt självförtroende och i förlängningen insåg jag att jag inte behöver ta skit från en enda människa.

Det är sådana lärare som behövs i skolan – inte lärare som inte bara tillåter att elever tar till våld utan som dessutom, utan att blinka, tar på sig skulden när elever utsätter dem för regelrätta mordförsök.

Foto: Pixabay