Troligen kan jag inte ens föreställa mig de lidanden som folk i Gaza fått uppleva, och det gäller såväl palestinierna som israeliska gisslan och soldater. Inför detta elände känner nog hela världen, vare sig den hyllar palestinierna eller israelerna, samma sorg och medlidande. Därför är det inte så konstigt att beslutet om eld upphör, som började gälla igår, om det nu håller, kommer som en förståelig lättnad för nästan alla människor.

Ändå är frågan om den tillfälliga vapenvilan, som enligt överenskommelsen är tänkt att så småningom förlängas, verkligen är gynnsam för freden i området. På kort sikt – om man talar veckor, månader eller kanske till och med år – och med tanke på de utsatta folkens plågor så är det självklart en välsignelse med ett eldupphör. Särskilt kan man förstå de väntande anhöriga till de förhoppningsvis ännu levande gisslan som nu ska släppas av Hamas. Men jag, som begriper mycket litet av läget i Mellanöstern, kan inte underlåta att känna en hel del dubier när det gäller avtalets inte bara hållbarhet, utan också, vilket är värre, dess önskvärdhet.

Sedan kriget började för ungefär femton månader sedan har Hamas visat sig vara en skickligare och mer ondskefull kraftfaktor än världen anat. (Den som anser mig ha fördomar mot denna terrorstämplade organisation kan ha en poäng även om fördomarna i så fall delas av områdets övriga araber.) Jämfört med Hizbollah, som verkar helt utslaget, är Hamas vad man kan förstå visserligen tilltufsat men fortfarande inriktat på att krossa Israel – bara det blir lite lugn så att Hamas krigsmaskineri kan återställas i brukbart skick. Man får en vink om Hamas allmänna karaktär av det faktum att organisationen inledde vapenvilan med att bryta mot överenskommelserna. Vapenvilan uppsköts i tre timmar för att Hamas krånglade med informationen om de gisslan som skulle släppas, sannolikt i syfte att trilskas med Israels regering som själv ville ta hand om informationsgivningen i ärendet.

I avtalet stipuleras att Israel helt och hållet ska lämna Gaza varav israelerna nu kontrollerar omkring trettio procent. Det betyder, vad jag kan förstå, att Israel tappar allt inflytande över området annat än rätten att skicka sexhundra lastbilar med förnödenheter om dagen.

Vi har sett det förr. Förra gången Israel totalt drog sig tillbaka från Gaza var år 2005 efter det att ett dussintal palestinska grupperingar kommit överens att fredligt samarbeta för områdets utveckling. Mindre än ett år senare hölls allmänna val som vanns av Hamas som sedan dess styrt Gaza och mer eller mindre engagerat trakasserats av Israel och den övriga västvärlden samtidigt som Hamas själv slagit tillbaka med ständigt återkommande raketanfall mot israeliskt territorium.

Nu tycks vi alltså vara där igen. Vad ska den här gången ge ett för freden mer gynnsamt utfall? Hamas har hela tiden ståndaktigt krävt att Israel ska drivas ”från floden ut i havet”. Vapenvilan kommer, i den mån den består, att återställa den gamla situationen där Hamas får en ny chans att rusta sig för att driva Israel mot förintelse.

Jag kan inte frigöra mig från tanken att det bästa kanske varit om vapenvilan trots allt inte ingåtts (hur många förnyade plågor som detta än hade resulterat i). En bättre lösning hade kunnat vara att fortsätta kriget till dess att Israel – och världssamfundet vilket möjligen skulle betyda USA – kunnat utplåna Hamas och i dessa terroristers ställe kunnat sätta någon mindre vildsint palestinsk faktion.

Tidigare i år höll premiärminister Netanyahu ett tal i FN där han jublade över hur Israel, enligt honom, höll på att vinna kriget. Han verkar inte helt nöjd med vapenvilan. Kanske har den tillkommit efter påtryckningar av Trump som inför sitt ämbetstillträde kunde behöva framställa sig som fredsduva.

Men demokrati är demokrati. Vi lever – tyvärr, vill jag ibland tillägga – i en värld där USA kan styra efter den västerländska viljan. Vare sig de drivs av skräck eller kärlek vill gazaborna låta sig styras av Hamas. Det är bara att – tyvärr – gilla läget.