En svensk man på busshållplatsen bad att få låna min cigarettändare. Jag brukar inte hänga upp mig så mycket på etnicitet, men på bussen till min förort är jag ofta den ende passageraren med någorlunda svenskt utseende och kanske var det därför han vände sig till mig. Eller var jag helt enkelt bara den som stod närmast.

När cigarretten var tänd förhörde han sig lite om min förort. Jag noterade att han bar en slarvig tatuering i ansiktet, och på halsen en annan tatuering med siffrorna 666. Han var dock inte uppenbart drogad och uttryckte sig väl.

”Fanns det möjligtvis en affär i området?” undrade han, när vi satt oss på bussen. Jodå, bekräftade jag. Servicebutik som säljer mjölk och annat man behöver.

”Kanske en pizzeria också, tvärs över torget?”. Jodå, pizzeria också tvärs över torget.

Han sken upp och blev genast mer pratsam. Egentligen bodde han i Uddevalla och hade långt framskridna planer på att flytta till USA. Men det var en grej han måste ordna först och kanske var han på rätt spår. USA-flytten ville han inte närmare gå in på, och när jag frågade om detaljer mumlade han något kryptiskt om att ”Ibland gör man… en del dåliga… saker”

Desto mer intresserad var han av förorten. Han hade en dejt, skulle man kunna säga. Eller kanske ingen dejt egentligen. Det rörde sig i alla fall om en kvinna som bodde tre hus från affären, vid ett litet förortstorg där det också låg en pizzeria. Exakt vilken del av stan kunde han inte erinra sig (han kom ju från Uddevalla) men det hade gått spårvagnar i närheten. Det mindes han tydligt.

Jag skulle tro att det finns ungefär hundra platser i Göteborg som stämmer in på den beskrivningen, så uppenbarligen letade han efter en nål i en höstack.

Han avbröt berättelsen med att fråga om jag möjligtvis kunde avvara en tjugolapp. Mina småländska gener förbjuder mig att slänga tjugolappar omkring mig, men en herre på sätet mitt emot bjöd generöst på ett paket kakor.

Mannen mumsade på kakorna medan vi närmade oss slutstationen. Men jag märkte hur hans ansikte gradvis mulnade. När vi var framme behövde han bara kasta en snabb blick ut genom bussfönstret för att konstatera att det var fel förort. Själv klev jag av bussen och det sista jag såg av honom var att han inlett en diskussion med chauffören.

Jag vet förstås inget om mannens historia, men i USA skulle han troligen kallats för ”white trash” eller ”deplorable” (för att citera Hillary Clinton). Jag föreställer mig att han åkt in till Göteborg ibland för att slå runt. Kanske dragit på sig drogskulder till fel människor och fått goda själ att lämna landet (har själv en bekant som utsatts för mordförsök av just den anledningen). Vad vore i så fall naturligare än att ta sitt pick och pack och dra till ”Trump Country”? Tyvärr var resan inte helt lätt att genomföra, eftersom situationen var sån att han måste tigga tjugolappar.

Men allt är inte nattsvart. Vid något tillfälle hade han tydligen träffat en kvinna, som bor tre hus från en affär någonstans i Göteborg. Och kanske var det inte omöjligt, ifall man åker kors och tvärs med olika busslinjer, att hitta henne igen.

Hela historien är förstås en banalitet, och det känns förmätet att ens tala om kärlek. Men hade jag varit Evert Taube kanske jag hade skrivit en ballad om honom.

BILD: Elof Ahrle i rollen som Fritiof Andersson i filmen Sjösalavår (1949).