För det mesta är jag noggrann med att själv begripa – eller i varje fall tro att jag begriper – mina texter. Men idag är jag inte så säker. Jag har konsulterat ett antal personer som borde ha kunnat ge ett svar på mina frågor, men jag har bara mötts av nollställda ansikten. Till slut har jag dragit den preliminära slutsatsen att ingen vet. Det är sämsta tänkbara situation eftersom man då riskerar att som nödlösning behöva tänka själv.

Min förvirring föranleds av ett uttryck i en ledarartikel i Dagens Nyheter, en tidning som jag brukar håna. Men den som ställer mig på en is som jag själv tycker är hal kanske tål att hånas, men hedras mer ändå.

Uttrycket var ”den Moskvavänliga ytterhögern”. Först slank det bara förbi mina ögon sådär som otydliga formuleringar brukar göra utan att man bekymrar sig över dem, utan avskriver dem som resultat av bristande utbildning eller obefintlig korrekturläsning. Men långsamt insåg jag att uttrycket var en misstänkt skvader, ett djur som inte borde finnas. I min konventionella och eventuellt föråldrade värld är inte Högern, framför allt inte Ytterhögern, Moskvavänlig. Under det senaste halvseklet har tydligen, under mina halvsovande ögon, en omvälvning i tänkandet skett, en omvärdering av alla värden.

För femtio år sedan – och fortfarande hos den majoritet av befolkningen som är lika bedagad som jag – var Vänstern röd, socialistisk, Moskvavänlig, rosenkindat framtidstroende, internationalistisk eftersom dess uppgift var att skapa en ny och lyckligare värld, överseende med tortyr och nackskott i Lubjankafängelset eftersom man inte kan göra omelett utan att krossa ägg. Framför allt var den solidarisk, god och ivrig att bygga ett nytt och jämlikt samhälle.

Högern tyckte inte om romantiskt trams och äventyrliga sociala experiment, ty sociala vanor och institutioner som fått skapas, slipas och avrundas i nötningen mot varandra och faktiskt fungerar vore det dumdristigt att pilla med. Skulle de förändras så skulle det ske i deras medfödda och inneboende takt. Man måste ha respekt för det som funnits och fanns eftersom blotta faktum att de fanns – och kunde studeras av envar även om envar inte förstod dess inneboende mening – var skäl nog att bevara. För övrigt var allt det där jämlikhetspladdret bara tröttsamt. Sedan Gustav Vasa har den svenska nationen varit vår fasta borg och vårt gemensamma skydd mot ryssen förkroppsligad i sovjetiska atombomber. Därför behövde vi ett starkt försvar med minst 600 Flygande Tunnor. Samarbete för att skapa en politisk, europeisk gemenskap skulle man vara försiktig med. Å ena sidan skulle det försvaga den inhemska Vänsterns väldiga makt, vilket var bra, men å andra sidan skulle den göra oss beroende av korrupta och maktlystna européer.

Vänstern var progressiv, Högern var konservativ. Det fanns även folkpartister, som man aldrig visste var man hade. Att vara liberal är att vara kluven, sa en av dess företrädare insiktsfullt.

Nu, när det uppges finnas en Moskvavänlig ytterhöger, har allt detta kastats tvärtom (tror jag i alla fall). I varje fall har skillnaden mellan Högern och Vänstern uttunnats näst intill förintelse. Det är inte längre självklart i vilken korg, den högra eller den vänstra, en fråga ska läggas. Ukraina-kriget, exempelvis, är något som vänstern gillar med ett engagemang som liknar de gamla nationalistiska Karl XII-beundrarnas entusiasm inför karolinerarmén. ”Ur vägen, moskoviter! Friskt mod, I gossar blå!” Den Vänster som förut kämpade för ett avväpnat, kärnvapenfritt Europa har nu gjort helt om och gillar Nato och upprustning, möjligen med utländska kärnvapen på svenskt territorium. Vänsterpartiledaren, vars parti förut hyllade Stalin och hatade USA, oroar sig nu för att amerikanerna inte ska ge ukrainarna tillräckligt med vapen och pengar för att slåss mot Stalins efterföljare Putin.

Och är EU numera ett vänster- eller högerprojekt? Förut var det ett högerprojekt som skrämde socialdemokrater. Nu är det påstådda högerfigurer som Victor Orbán och Giorgia Meloni som blir skrämda över vad Bryssel tar sig för.

För femtio år sedan slogs Högern för lägre skatter eftersom Högern var förbunden med Kapitalet som tyckte att skatterna på ett onödigt och tyngande sätt drabbade profiten. Numera har Kapitalet upptäckt att skatter, sedan de väl betalts, förvandlas till efterfrågan på Kapitalets produkter. På så vis har staten blivit Kapitalets viktigaste kund. Man förtalar inte gärna sina kunders intäkter. Så småningom har Högern slutat klaga på skatterna och lämnat den uppgiften till Skattebetalarnas förening så att frågan inte behöver tas upp när det ska bli val. Nu är det Vänstern som avskaffar arvs- och gåvoskatten.

Sedan jag länge grubblat över flyktigheten hos begreppen Vänster och Höger har jag kommit fram till att de förvirrar i stället för att klargöra. Därför har jag beslutat att aldrig använda dem annat än möjligen, när det inte kan missförstås, med underförstådda citationstecken.