
Under 1800-talet utkämpade Ryssland och Iran två betydande krig (de rysk-persiska krigen) som ledde till förluster för Iran. Fördraget i Gulistan 1813 innebar att man fick avstå stora delar av Kaukasus och efter nästa krig som slutade med fördraget i Turkmenchay 1828 förlorade man ytterligare territorium tvingades betala en stor krigsskadeersättning.
Sådant gammalt groll har man lagt bakom sig.
Igår (17/1) undertecknade Irans president Masoud Pezeshkian ett vänskapsavtal med Putin i Moskva. ”En ljus framtid”, väntar de båda länderna, sa Pezeshkian och uttryckte sin förhoppning om skapandet av ”en multipolär värld”.
Den nya överenskommelsen omfattar förstås säkerhet och försvar, men också kärnenergi och handel. Tillsammans hoppas man kunna ta udden av västvärldens sanktioner, till exempel genom att integrera de båda ländernas bankverksamheter.
Rysslands stormaktsroll i Mellanöstern fick sig ett allvarligt bakslag när Assadregimen i Syrien föll som ett korthus. Det kommer bli svårt att reparera den skadan. Ryssland har kvar sina militärbaser i landet, men deras framtid är osäker.
Försvarssamarbetet kommer att bli djupgående med till exempel gemensamma militära övningar till lands och till havs och gemensam utbildning av officerare. Men frågan som många i Mellanöstern ställer sig är nog: Om Ryssland och Iran är så starka, varför kunde de inte rädda Assad?
Irans första kärnkraftverk, Bushehr, påbörjades under shahens tid på 1970-talet men färdigställdes först 2011 med hjälp av Ryssland. Putin har lovat att göra mer för att utveckla Irans kärnenergi.
Khomeini, ledaren för den revolution som bildade den islamiska republiken, myntade slagordet ”نه شرقی، نه غربی، جمهوری اسلامی” (Varken öst eller väst, en islamisk republik). Med detta menade han att hans nya stat skulle hålla en självständig linje mellan USA och Sovjetunionen.
Denna linje tycks ha övergetts av Khomeinis efterträdare Khamenei som ett i tal i februari år 2018 sade: ”Inom utrikespolitiken är våra främsta prioriteringar idag att föredra öst framför väst”.


