Under rätt många år har jag riskerat mitt namn och rykte genom att fråga vänner och bekanta vad de tycker om Trump. Då har jag praktiskt taget undantagslöst fått en ström av glåpord och förbannelser i retur, inte mot mig, ty jag har alltid, för att värna den goda sociala stämningen, intagit rollen av neutralt sakintresserad, utan mot monstret i Mar-a-Lago. Det förvånade mig hur ett helt folk, alltså det svenska, kunnat vara så övertygat om att mannen med det apelsinfärgade håret på alla sätt var så genomusel som vi svenskar har gillat att framställa honom. Folk har tämligen unisont förklarat för mig att Trump ljuger, är äcklig, en dålig och osammanhängande talare, kort sagt en obehaglig bluffmakare.

Då har jag, om atmosfären varit så fördomsfri att tveksamma frågor kunnat ställas – vilket Gud ska veta inte alltid varit fallet – kanske gjort mig till Djävulens advokat och sagt att jag faktiskt tycker Trumps tal brukar vara rätt roliga och hade förresten min samtalspartner någonsin själv sett ett längre framträdande av den apelsinhårige? Det hade han inte, visade det sig.

Det bekymrar mig att jag inte kan hitta någon bra förklaring till detta kompakta svenska förakt för MAGA-mannen. Han har vad jag vet inte haft några uttalade svenska anhängare, vilket är märkvärdigt med tanke på att till och med virrpannorna i miljöpartier har sina engagerade stödtrupper, utan bara en och annan SÖP (Samhälleligt Överintresserad Person) liksom jag, som i sin obändiga nyfikenhet över ett helt nytt och därtill apelsinfärgat fenomen i vår västerländska kultur inte kunnat låta bli att grunna på saken även om det inte ansetts respektabelt.

Amerikanernas reaktion är lättare att förstå. Där har synen på Trump så tydligt varit en klassfråga. USA:s över- och medelklasseliter, som numera ansluter sig till det demokratiska partiet, har på det hela betraktat Trumps följare som folkligt slödder, vilket så väl uttrycktes av presidentkandidaten Hillary Clinton hånfulla beskrivning av dem som ”deplorables”.

Så vinner Trump valet. Världen skälver och hotar att tappa balansen när en stjärna tänds över Mar-a-Lago och en hel värld skyndar dit för att hylla den nye fursten. Genast tillmäts han magiska förmågor. Det är inte bara det att han ska avsluta Ukraina-kriget på tjugofyra timmar. I snabb takt fyller han på med andra löften som får världen att låta sig bedåras av utfästelser som ställer Herkules stordåd om rensningen av Augia-stallet och kampen mot hunden Kerberos i skuggan. Han ska göra slut på byråkratin, han ska lägga ned utbildningsdepartementet, han ska ta Grönland och Panama i besittning (och kanske även Kanada när han ändå är igång), han ska förpassa miljontals illegala immigranter ur landet, han ska förbjuda män att delta i kvinnosporter och även på andra sätt sätta käppar i hjulet för feminismen plus åtskilligt annat.

Amerikanerna, som är ett folk som lättare än andra grips av starka känslor och därav följande handlingskraft verkar just nu helt i gasen vid tanken på allt stort som ska ske efter presidentinstallationen i nästa vecka. Tech-industrin i Kalifornien, som nyss dominerades av demokrater, har gjort helt om och ställer sig helt bakom Elon Musk, världens rikaste helbrägdagörare. Hoover Institute, en tankesmedja knuten till Stanforduniversitetet i Kalifornien, brukar göra sansade YouTube-program om viktiga saker, men har nu gått i spinn. Teknik finns att lösa alla problem. Direktörer i tech-bolag är inte bara miljardärer utan vet hur man gör underverk på en månad och blir dubbelt så rik för tredje gången. De har svar på alla frågor och kollrar bort dig med ord.

Min roll har nu förvandlats till sin motsats. Nu gäller det att inte fångas av en bedräglig stormvind som bara i Carola Häggkvists tappning erbjuder hopp om trovärdighet. Det gäller att komma ihåg att Trump, trots den plötsliga entusiasmen för hans sak, inte har herkuliska krafter. Kan han dra sitt land en liten bit åt det håll han utpekar så får man vara tacksam för det. En risk är att de ombytliga amerikanerna, som nu verkar förtrollade av sina egna förväntningar på den apelsinfärgade, kommer att svänga 180 grader på klacken när Trump inte uppfyller de orimliga förväntningarna.