Vintern kom och försvann, åtminstone tillfälligt, men under de gnistrande kalla snödagarna hann jag ändå med att vandra bakåt i tiden, till barndomens vintrar. Inte för att de var särskilt gnistrande – i slutet av 60-talet och början av 70-talet var de tvärtom ofta milda och gröna, i alla fall i den del av Värmland där jag växte upp. Men då och då blev det en riktig snövinter och då var man snabbt ute med sparken.

Sparkstöttingen måste vara världens coolaste och häftigaste fordon. Det finns inte mycket som är roligare än att åka spark. Särskilt roligt var det hemma hos morfar och moster i byn utanför Kristinehamn, där det fanns gott om backar att åka i.

Sparken är också så finurlig eftersom man kan vara två och turas om att köra – eller rättare sagt sparka – och sitta. Det där pirret i magen när man sitter på sparkstöttingen och resan nerför en lång backe tar sin början, glömmer jag aldrig.

När jag var riktigt liten, och åkte buss ensam från Karlskoga till morfar och moster Britta i Kristinehamn, hämtade Britta ibland med sparken vid busshållplatsen om vädret tillät. Då brukade hon bädda in mig i morfars fårskinnsfäll, och där satt jag varm och ombonad medan hon körde de sex kilometerna till byn.

Hon använde för övrigt sparken även som transportmedel, till exempel när hon skulle hugga gran inför snörika jular, eller när hon skulle till stan och handla. På den tiden gick det alldeles utmärkt att ställa sparken utanför butiken olåst och oskyddad medan man handlade. Den stod alltid kvar när hon kom ut med sina varor.

Den bästa backen i byn var den som kallades ”Môrasôrja”. Det är Kristinehamnsdialekt för ”morgonsorgen”, det, och namnet kommer sig förstås av att den var rejält dryg och motig för alla de som skulle ta sig från byn med cykel till stan och arbeta på mornarna.

Men den hade också ett annat namn, nämligen ”Aftagläjjen”. Vilket givetvis var ett minst lika logiskt namn eftersom den innebar just ”aftonglädje” för samma personer när de var på väg hem och kunde glida nerför i snabb fart utan att anstränga sig det minsta.

Att åka sparkstötting nerför Aftagläjjen var det bästa som fanns, vare sig man stod på medarna eller satt på sätet. Det riktigt pirrade i magen av skräckblandad förtjusning.

Efteråt, när man åkt så länge att man var stel av kylan, var det underbart att gå in i stugan, stampa av sig snön och värma sig framför den sprakande kaminen. På spisen stod en kastrull sen stod varm choklad och hade man riktig tur var köksbordet dukat med ett fat med moster Brittas vetekringlor. Än idag har jag nog aldrig smakat något så gott som dessa kringlor, bakade med fläskflott istället för smör och gräddade i vedspisen.

Nu var det längesen jag åkte spark och det är fullt möjligt att det inte kommer att ske någonsin igen. Kringlor, däremot, kan jag baka – om än inte i vedspis. Och även om de aldrig blir riktigt lika goda som moster Brittas så smakar de ändå förträffligt till en kopp varm choklad.

Foto: Moster Britta på väg hem från skogen med nyhuggen julgran, en decemberdag i mitten av 60-talet.