När jag på 1980-talet hade tröttnat på att vara statlig framtidsforskare så startade jag ett organisationskonsultbolag, inte för att jag var utbildad därtill utan snarare självlärd, då jag under flera års tjänst i olika byråkratier inte kunnat undgå att lära mig ett och annat, och försörja sig skulle man ju i alla fall.  

Bolaget hette AB Samhällsrådet för att understryka att vi tänkte oss att marknaden i huvudsak skulle bestå av offentliga byråkratier som på den tiden gång på gång startade projekt med syftet att motverka sin egen byråkratisering. I varje fall var avbyråkratisering huvudmålet för de flesta av de insatser som AB Samhällsrådet fick i uppdrag att genomföra.

Jag lärde mig ganska snart att avbyråkratisering var en missaktad verksamhet bland de berörda, det vill säga dem som skulle avbyråkratiseras, således AB Samhällsrådets uppdragsgivare. Vi konsulter blev därför tämligen illa sedda när vi släpptes lösa i organisationerna vilket, insåg man snabbt, berodde på att personalen, lika väl som vi konsulter, var helt på det klara med att byråkratiseringen berodde på att apparaterna hade för många anställda – som hittade på blanketter och regler för att få dagarna att gå – och att avbyråkratisering egentligen betydde att personalen skulle decimeras och ett antal anställda få sparken.

Detta var förklaringen till AB Samhällsrådets framgångar. Organisationernas chefer ville själva inte riskera sin popularitet bland personalen och anlitade därför konsulter för att göra det smutsiga arbetet och efteråt, inför de uppretade medarbetarna, kunna skylla alla impopulära förslag på externkonsulterna och därefter lägga ned avbyråkratiseringsprojekten av omsorg om den goda stämningen och psykiska arbetsmiljön inom de inblandade apparaterna.

Jag tror att det på den tiden gick en våg av avbyråkratiserings- och effektiviseringsprojekt genom Sveriges offentliga sektor. Det stiftades till och med lagar om att myndigheter, i samband med att de skrev nya regler, skulle vara tvungna att beräkna hur mycket extrakostnader de därigenom skulle åsamka regleringsobjekten, det vill säga de berörda företagen. (Hur allmänheten skulle drabbas tror jag aldrig man försökte bedöma.) Sammanfattningsvis tror jag att alla sådana initiativ så småningom flög som en sommarvind bort.

Det hade varit en match mellan de i stort sett oinformerade finansiärerna, det vill säga skattebetalarna, och byråkraterna som byråkraterna själva sattes att organisera vilket ledde till att byråkraterna vann kriget som därefter avblåstes. Det är inte lätt att slåss mot the deep state.

I egenskap hyggligt välbetald men ständig förlorare i kampen mot the deep state kunde jag inte annat än bli glatt överraskad över Trumps och Musks idé att den förre ska avbyråkratisera och effektivisera USA:s federala stat så att två tusen miljarder dollar eller två tredjedelar av budgeten sparas. Är en sådan seger över den djupa staten verkligen möjlig?

Spontant skulle jag svara nej. Jag tror att det är rätt svar om du frågar statsvetare och erfarna myndighetspersoner. (Se exempelvis en nyss utkommen artikel i Scientific American https://www.scientificamerican.com/article/elon-musks-doge-panel-wont-fix-bureaucracy/). Men det finns åtminstone skuggan av en chans att Musks projekt ska nå hygglig framgång.  Skälet är att det denna gång, vad jag vet, är första gången som det är svurna fiender till byråkratin, och inte ämbetsmännen själva, som satts att skära i budgetarna.

Själv kan jag bidra med ett tips som handlar om den strategiska förståelsen av problemets karaktär. Du kan betrakta byråkratin, de onödiga reglerna och de krångliga bestämmelserna, det vill säga allt du vill bli av med, som fettet i ett köttstycke. Men frågan är hur du föreställer dig detta köttstycke. Är det som en fläskkotlett eller en julskinka, där fettet sitter samlat och väl avgränsat på ytan av köttbiten? Eller sitter det insprängt i vävnaden som marmoreringen i ett stycke entrecôte?

Många effektiviseringsprojekt har enligt min mening misslyckats för att de ansvariga i sin stridsplanering begagnat entrecôte-metaforen. Den är emellertid dödfödd eftersom den tvingar fram en strid på tusentals frontavsnitt där det suttit så mycket som en gnutta fett och avfyrat sina k-pistar.

Ska man ha en chans mot byråkratins sega men beslutsamma hemvärn måste man slå hårt och tveklöst så att folkarmén är bedövad redan innan anfallet inletts. Det är nästan lika lätt att göra sig av med en hel fläsksvål som att peta bort en enda marmorering. Rätt stridsteknik är därför, enligt min mening, att lägga ned hela myndigheter innan de, tröga som de är, hunnit bemanna sina skyttegravar.