Min ständigt pågående forskning kring samhällsfilosofiernas slingrande förvecklingar tar aldrig paus. Det är för din trygghet. Till min hjälp har jag en grupp storartade tänkare – jag har aldrig räknat dem men det närmar sig nog ett halvdussin personer – med vilka jag, en och en eller i mindre grupper, håller sådana intellektuellt ansträngande seanser som de svaga kalla lunch. Då pratar vi skit om dem som har fel, SvT och Dagens Nyheters ledarsida till exempel, och skiljs därefter i övertygelsen om att vi gemensamt har begripit något och därmed förbättrat världen.

Ett aktuellt ämne, där någon konsensus inte kunnat etableras, utan väsentliga åsiktsskiljaktigheter oväntat kommit i dagen, gäller det eventuella gradvisa försvinnandet av PK- och woke-memer. (Mem är en tankefigur samt en sluss vid Göta kanal, här avses idékonceptet.)

Sedan några månader tillbaka, menar åtskilliga samhällsbetraktare, är PK-idéerna på tillbakagång av sådana enkla skäl som att tankegodset består av alltför vrickade påfund som att sminkade transvestiter ska läsa sagor för dagisbarn. En annan orsak till dårskapens tillbakagång, säger några, beror på att Trump, som inom kort formellt ska överta stafetten som världens mäktigaste man, inte gillar woke.

Själv är jag inte så säker på att det faktiskt kommer att ske någon försvagning av den rubbade filosofin och nu ska jag förklara varför.

Det finns samhälleliga företeelser som kommer utan att man begriper varför och sedan ebbar ut lika oförklarligt. Tänk på klädmodet till exempel. Ett tag efter andra världskriget skulle män ha glencheckrutiga kostymer med hatt, nu finns det risk att slipsen försvinner ur allmänt bruk och nya jeans säljs ofta stentvättade med färdigskurna revor (utan extra kostnad).

De som hävdar att wokeismen är på väg ut ur historien resonerar som om samhällsfilosofier vore ett slags mode som utan sociala konvulsioner kan vaja hit och dit som en svängdörr. En växling i modet tar samhället med en klackspark. Hela den samhälleliga apparat som administrerar stilförändringarna, sådana som Gant, Hugo Boss och Oscar Jacobsson med tillhörande butiker i Stockholms city, köper bara en ny sorts tyger och förkortar kavajerna några centimeter. Förändringarna liksom glider förbi. Industrin behöver inte sparka en enda anställd eller köpa en enda ny sax bara för att modet förnyas.

Men med ideologierna är det annorlunda (tror jag). Tänk själv. Du behöver bara föreställa dig Skolverket, en central, statlig myndighet som utfärdar detaljerade föreskrifter om hur undervisningen ska gå till och vad landets lärare får göra i klassrummen. Det här är en stor sak som påverkar inte bara lärarprofessionen utan även det uppväxande släktet. En bland sansade skolmänniskor icke ovanlig uppfattning är att Skolverket djävlas både med lärarna och det uppväxande släktet genom att, i sin besatthet av PK-istiska föreställningar, exempelvis tesen om allas lika värde (haha, låt dem springa hundra meter och se om alla kommer fram samtidigt till målet), via reglementen och läroplaner, tvinga på skolan en onaturlig pedagogik så att eleverna förlorar disciplinen och lärarna flyr in i blanketternas och administrationens värld för att slippa ifrån lektionerna. En vettig lösning på detta nationella trauma vore naturligtvis att utradera PK-ismen ur skolvärlden genom att lägga ned Skolverket och därigenom återge lärarprofessionen chansen att återskapa den auktoritet och arbetsglädje som en gång karaktäriserade kåren.

Men det går inte att lägga ned Skolverket. (Vi får se om Trump kan uppfylla sitt löfte att, troligen av samma skäl, stänga det amerikanska Utbildningsdepartementet.) Den skolminister som – för att bekämpa farliga PK-idéer som nästlat sig in i mentaliteten i landet – försökte ändra på myndigheter och reglementen skulle bli attackerad av en hjord av resoluta ämbetsverk, byråkrater och särintressen som inte vill veta av någon förändring eftersom hela deras tillvaro inklusive lön, pensionsutsikter, världsbild och övriga existensvillkor är kopplad till status quo. Alla dessa är infiltrerade av PK-tänkande, ty det politiskt korrekta är deras livsluft eftersom det gemensamma för alla PK-idéer är att de ständigt kräver större doser av offentliga insatser.

Min uppfattning är således att PK-ismen är den gren alla dessa anslagsfinansierade intressen sitter på. Att få med dem på angelägna reformer är en herkulesinsats av helt annan dignitet än att byta från tre till två knappar på enkelknäppta kavajer. Kort sagt inget att räkna med.