Huruvida demoner finns eller inte kan förstås diskuteras, men deras existens är minst lika väldokumenterad som den flora av icke-binära kön som upptäckts de senaste åren. Och de påverkar oss i minst lika hög grad. Samma sak med änglarna, fast de brukar sällan upplevas som ett problem så vi lämnar dem tills vidare.

På Swedenborgs tid var demoner och deras förehavanden föremål för lärda avhandlingar. Under min livstid är det nästan bara Ingmar Bergman tagit deras existens på allvar. I den här dokumentären (gjord några år innan han dog) varnar han för de tio vanligaste demontyperna. ”Demonerna tycker inte om frisk luft” konstaterar han medan han traskar omkring på Fårö. ”Det dom tycker bäst om är när man ligger kvar i sängen, med kalla fötter.”

För en ny generationen sekulära västerlänningar är det här förstås inget annat än humbug och vidskepelse.

Däremot är det en vanlig uppfattning att ”immateriella” kön, som ingen hört talas om tidigare på ett gåtfullt sätt tagit oss i besittning. 65 stycken har upptäckts hittills, enligt senaste räkningen. Därutöver ett växande antal sexuella identiteter, förkortade HBTQIA+ där plustecknet betyder att det egentligen finns många fler. Jag är osäker på om de sexuella identiteterna räknas in bland de 65 könen, eller om de utgör en egen kategori.

Faktorer som ålder, livssituation och psykisk hälsa verkar ha betydelse för vilket kön som manifesteras. Det händer ibland att olika kön, inom samma individ, står i konflikt med varandra. Man kan lätt föreställa det inre kaos som kan uppstå hos känsliga personer. Även om det sällan går så långt som i fallet med pappan i Södertälje, vars kamp för en könsidentitet slutade med att han mördade sina två barn.

Denna mångfald olika kön verkar vara ett nytt historiskt fenomen. Bögar och transor har förstås funnits tidigare (och många av dem var stora genier) men könen har alltid varit två; ”penisbärare” och ”vaginabärare”. Alla var överens om den grundplanen, ända fram tills nu.

Demoner är däremot rikligt förkommande i världslitteraturen. Förutom Swedenborg kan nämnas Bulgakov, Strindberg, Dostojevskij, Rushdie och García Marquez. Kampen mellan änglar och demoner – och mellan olika slags demoner – har stötts och blötts av filosofer, teologer, författare och konstnärer. Kyrkan tog tidigt på sig rollen att hålla dessa potentiellt farliga krafter under kontroll.

Min hittills obekräftade teori är följande: När samhället sekulariserades förlorade teologerna sin makt, Bergman och hans generationskamrater blev irrelevanta, och kyrkan abdikerade från sitt ansvar att tukta demoner. Men demonerna själva fanns kvar.

Uppgiften att hålla (de nu sekulariserade) demonerna i schack, föll på psykologerna. En yrkesgrupp som i Freudiansk anda tänkte att det mesta nog har med sexualitet att göra. Feministerna blandade sig i leken och bidrog med teorin att det mesta nog har med genus att göra. Tillsammans skapade de genusvetenskapen.

Seriös genusforskning bedrivs idag vid flera svenska universitet. Till skillnad från den kristna kyrkan – som tidvis ägnade sig åt regelrätt exorcism – är genusvetare toleranta mot sina demoner. Istället för att konfrontera dem (eller ens kalla dem för demoner) försöker man inordna dem i ett sexuellt sammanhang, som tilltalar identitetssökande ungdomar. Ett spirituellt integrationsprojekt, skulle man kunna säga.

Men demoner är oförutsägbara entiteter, det insåg redan Swedenborg. Man vet aldrig vad de hittar på härnäst. Idag är det 65 kön som gäller, imorgon kanske något helt annat.

BILD: Illustration ur den tyska svartkonstboken Compendium rarissimum totius Artis Magicae sistematisatae per celeberrimos Artis hujus Magistros (1775).