Man kan gott fråga sig varför jag ägnar så mycket funderande åt det här med ideologier, framför allt den ideologi – PK-ismen eller wokismen – som med obetydliga nationella variationer har tagit ett järngrepp på västerlandet, desto starkare grepp ju mer utvecklat samhälle som det verkar. Se bara på Sverige och Storbritannien som tycks vara de värst ansatta länderna i Europa.

Min nyfikenhet väcktes på allvar för kanske femton år sedan när det slog mig att den här vid det laget ganska nya ideologin var en invasiv art som tidigt visade sina avsikter, som var att tränga ut och ersätta de tidigare dominerande ideologierna, alltså i första hand konservatism, liberalism och socialism. Vid det här laget, tycks det mig, har alla dessa tre tidigare hegemoniska ideologierna undergrävts och fått hela sitt intellektuella dna infiltrerat och möjligen dödligt skadat av ett fientligt synsätt. Det påminner om det späda bohuslänska ostronets, av typ ostra edulis, till synes utsiktslösa kamp mot det beslutsamt invaderande, fotliknande och motbjudande japanska jätteostronet.

Det slog mig också, när jag började tänka på saken, att de gamla och den nya ideologin skilde sig åt på ett fundamentalt sätt, nämligen i den grundläggande människosynen. Tänkesätten av äldre modell drevs alla av samma eventuellt överoptimistiska mål, som var att människan var långsiktigt programmerad att bli bättre och förvandla tillvaron till ett paradis redan i människornas jordeliv. Det som höll de tre ideologierna separerade var egentliga bara – inte så bara, förresten! – uppfattningen om hur denna metamorfos lämpligen skulle gå till, genom att ge all makt till kamrat Stalin eller full frihet åt envar att skapa sitt eget liv – eller något annat som också lät bra men är svårt att göra.

Men invasionsideologin arbetar efter ett helt annat koncept, nämligen med utgångspunkten att människan egentligen är svag och att detta är ett önskvärt tillstånd eftersom det skapar nya incitament och spännande livsuppgifter för andra människor som får till livsuppgift och födkrok att administrera och värna om denna alltmer utbredda klenhet hos folket i allmänhet.

Ideologins omvälvande potential framgår inte förrän samhället har börjat ställa om sig efter de nya förhållandena. Man märker det så småningom på att människorna börjar inrätta sig i tre sociala huvudgrupper som ersätter tidigare samhällens klasser. Först finns en grupp systemansvariga härskare, alltså den grupp som genom demokratins införande blev den dominerande, det vill säga folkets valda, makthavande politiker. Sedan fanns gruppen av svaga klienter som genom sin blotta existens och noggrant bevarade hjälplöshet gav systemet dess självsäkra grundval som år för år växte (som ett guanoberg utanför Perus kust) och förstärkte hela arrangemangets fasta övertygelse att systemet var en humanitär stormakt på väg att faktiskt inrätta ett jordiskt himmelrike – fastän ändå inte, ty att beröva klientskiktet dess noggrant kultiverade svaghet vore att dra undan grunden för de andra klassernas existens. Utan de svaga skulle de inte ha någon att hjälpa varför varje antydan om att människan i sitt dna äger en slumrande utvecklingskraft väcker deras vrede eftersom de håller envar som tror på mänsklig kraft för fascist.

Många mänskliga samhällen omfattar stora grupper av onämnbara människor med vilka det är skamligt att umgås och som i allmänhet har till uppgift att sköta samhällets mest föraktade uppgifter såsom att städa toaletter och att utföra annat slags kroppsarbete. Hederligt folk från de tre ovan angivna samhällsklasserna vill hålla sig på avstånd från sådant orent hoi polloi, som i Indien är de kastlösa som kallas daliter och i USA benämns deplorables och röstar på Trump. Hos oss i Sverige behövs de egentligen inte om det inte vore för det beklagliga förhållandet att någon, genom att betala skatt, måste finansiera det i övrigt så finkalibrerade samhällsystemet med de tre klasserna.

För att legitimera sitt uttag av skatter från de oberörbara inhemska daliterna måste de systemansvariga ständigt peka på välfärdsklienternas lidanden. En stor del av deras arbete går åt till att vidareutveckla och nyuppfinna smärtor och prövningar, framför allt av andlig och psykoneurologisk natur, som de med hjälp av nya offentliga insatser, det vill säga bidrag, byråkratier och regler, kan ägna sig åt att avhjälpa, något som aldrig går och av den lyckliga orsaken skapar motiv för utökade satsningar.

Detta, kom jag så småningom på, är den gemensamma och sammanhållande faktor som ger PK-ismen dess karaktär: alla idéer den jobbar med kräver förstärkta offentliga insatser för att på så sätt berättiga den fortsatta expansionen av den offentliga byråkratin.

En vän till mig sa att jag borde läsa texter av den mellankrigstida, italienska revolutionären Antonio Gramsci, ty denne hade idéer som han utvecklade under sin långa fängelsetid, idéer som skulle påminna om mina (utan jämförelser i övrigt). Då läste jag Gramsci. Hans grundläggande idé, om jag förstod den rätt, är att härskande klasser inte härskar så mycket med hjälp av våld och hemliga poliser som med ideologier varmed de påverkar folks tänkande på ett sätt som gynnar den ordning härskarna vill ha. Det låter hyggligt övertygande för mig. Det är bara att se sig omkring. Vårt eget svenska politikervälde styr inte med hjälp av säkerhetspolis och hemlig telefonavlyssning som man gjorde i Östtyskland, utan med proffsig propaganda från det statliga televisionsbolaget.