Ett problem som numera återkommande besvärar mig mer än mycket annat är att de officiösa (det vill säga halvofficiella) förklaringarna till olika samhälleliga missförhållanden är så hopplöst svävande och föga övertygande.

Till exempel brukar de sociala problemen i olika, för det mesta invandrartäta förorter förklaras med i mitt tycke helt irrelevanta förhållanden såsom trångboddhet, låg utbildningsnivå, strävan efter materiell rikedom, relationer med skolkamrater, stigmatiserade boendeområden, allt enligt Google och därför officiöst. Men sådana livsvillkor förekommer ganska utbrett utan att framkalla brottslighet. De kan därför inte presenteras som trovärdiga förklaringar oavsett vad polisen och förståsigpåarna hävdar. Det måste vara något annat som ligger bakom. Polisen och förståsigpåarna, som är intelligenta människor och dessutom ofta har personliga erfarenheter av verksamheten, kan i verkligheten inte tro på de normala, ständigt upprepade standardförklaringarna.

Klimatpolitiken erbjuder ett snarlikt exempel, bara så mycket mer hotfullt eftersom konsekvenserna nu börjar kännas med förödande inverkan på människors livskvalitet. Den officiösa förklaringen är förstås mantrat om den livshotande uppvärmningen. Men ingen tänkande människa kan på allvar lita på sådana försäkringar med tanke på att det finns horder av framstående nobelpristagare och andra vetenskapspersoner som inte tror på undergångsscenarierna. Hur kan landets – och EU:s och FN:s – ledande beslutsfattare med berått mod utsätta medborgare för så tvivelaktiga, obevisade och troligen onödiga prövningar?

Vansinnet är tyvärr inte begränsat till Sverige. I England pågår för närvarande ett stort bråk med anledning av att kriminella ungdomsgäng under decennier har våldtagit underklassflickor som aldrig blivit betrodda när de klagat hos skola, polis och sociala myndigheter. (Att de våldtagnas underklassföräldrar på något sätt skulle ha något inflytande står bortom möjligheternas gräns.) Myndigheterna har sett mellan fingrarna med oskicket av rädsla för att bli anklagade för rasism om de griper in. Hur kan sådant vara möjligt? Måste man inte anta att beslutsfattarna vet vad de gör? Återigen samma syndrom.

Snart sagt alla sociala missförhållanden som vi lever med sedan årtionden och som aldrig åtgärdas utan bara ägnas olika slags verkningslösa besvärjelser är byggda efter samma konstruktionsritning. I grunden finns ett verkligt eller påhittat problem (kriminaliteten är på riktigt men klimatnojan sannolikt till stor del en myt). Det finns vidare ett ledarskikt av politiker som har till uppgift att lösa problemen utan att för den sakens skull förstå dem eller ens ha verktyg att göra sitt jobb. Men de måste ha något slags intellektuellt fikonlöv att användas till att skyla det plågsamma faktum att deras föregivna sanningar om problemens orsaker, till exempel just trångboddheten och den låga utbildningsnivån i förorten, inte kan övertyga någon, ej heller dem själva.

Mitt problem är alltså att jag inte tror på politikernas förklaringar till sina åtgärder och famlar därför efter outtalade, men mer övertygande, motiv. Kan någon förklara voffö di gör på dette viset när normalbegåvade människor inte tror på dem?

Det vilar en Northvolt-varning över hela Sverige, inte bara över fabriken i Skellefteå. Varningen är att ledningen inte arbetar för den allmänna vinningen utan för sin egen, privata.