En av favoriterna bland de forskningsprojekt som jag ägnar dagarna åt är kartläggningen av byråkratins utvecklingsprocesser med särskild inriktning på det svenska välfärdsindustriella komplexet. Underligt nog verkar ingen annan än jag särskilt intresserad av detta, enligt min mening, fascinerande sökområde. Dessutom är projektet, för att handla om spetsforskning, ovanligt billigt att genomföra eftersom det räcker med en prenumeration på Dagens Nyheter för att få en daglig uppdatering av studieobjektets beteende. Läs till exempel denna till synes meningslöst tråkiga artikel, tyvärr bakom betalvägg, och en hel värld av ny kunskap om välfärdsbyråkratins mekanismer kommer att uppenbaras för dig.

Som jag påpekat några tusen gånger är anslagsfinansierade organisationers starkaste drift att maximera omsättningen (analogt med att privata företags starkaste drift är att maximera profiten). För att öka omsättningen behöver välfärdsbyråkratierna utveckla nya klientgrupper eller nya produkter, det vill säga välfärdstjänster.

Till exempel tror jag att Sveriges ovanligt generösa asylpolitik berott på att migrationsavdelningen inom välfärdsbyråkratin kommit på ett bra sätt att säkra en fortsatt budgetexpansion under överblickbar tid genom import av pålitligt livslånga klienter.

DN-artikeln ovan beskriver hur produktutveckling kan gå till. Det gäller att upptäcka mänskliga behov som kan förädlas till stadigvarande anslag och kanske i lyckliga fall kan expanderas till att bli egna myndigheter med generaldirektör och allt.

Här handlar det om socialminister Jakob Forssmed, en tydligen framåtblickande person med näsa för lovande innovationer. På något sätt har han blivit uppmärksammad på begreppet ”existentiell hälsa” och troligen anat att det där kan ligga något matnyttigt, i varje fall en grund för ett medelstort bidrag och några nya regler. Problemet är att ingen vet vad existentiell hälsa betyder. På Forssmeds departement vet ingen vad detta är. ”Vad menas egentligen med existentiell hälsa och hur arbetar svenska samhällsaktörer med denna hälsa? undrade man på departementet.”

Departementet frågade därför Folkhälsomyndigheten om råd, men ej heller där visste man besked. Departementet gav därför myndigheten i uppdrag att försöka ta reda på hur existentiell hälsa kunde uttolkas. Det var som en jakt efter den heliga graalen. Myndigheten har nu sedan i april haft ett antal utredare på detta angelägna spår.

Mycket riktigt uttänkte myndighetens kreativa utredare ett möjligen framkomligt tillvägagångssätt. Via sin hemsida vände sig myndigheten till den stora detektiven allmänheten för att få ledtrådar om vad existentiell hälsa kunde innebära. Och se, det gav frukt! Här är några av allmänhetens tolkningsförslag:

= Att kunna hämta barnbarnen på förskolan.

= Att närvara under den katolska mässan.

= Att ha ett starkt miljöengagemang.

= Att läsa böcker.

= Att vistas i naturen.

Man vet inte om sådana svar kan vidareutvecklas och förädlas till något som kanske skulle kunna bilda grund för en ny avdelning inom Folkhälsomyndigheten eller om det rentav kan komma att behövas en helt ny myndighet för att tillräckligt värna om folks existentiella hälsa. Kan man inrätta ett bidrag för farföräldrar som hämtar barnbarn på förskolan? Den tredje mars, ett år efter det att ett okänt antal utredare fått uppdraget, ska det slutredovisas för ministern. Det brinner alltså i knutarna. Vi får hålla tummarna.

Tidningsläsaren får också en inblick i hur arbetet går till i våra departement. Den som tror att en socialminister ständigt är upptagen med pressande ärenden och känsliga avväganden som förvandlar arbetsdagen till en oändlig kedja av sammanträden för att diskutera och förankra betydelsefulla frågor blir förvånad. Socialministerns viktigaste syssla framstår som något helt annat. Han bekymrar sig inte över vilka sociala svårigheter som folk faktiskt har utan i stället över hur han ska få svårigheter som folk inte har att upparbetas och förfinas så att de kan bidra till den härskande välfärdsapparatens omsättningsmaximering.

Hur kan folk tro att det politiskt korrekta samhällsklimat som måste växa fram i ett samhälle som domineras av politikerstyrda anslagsbyråkratier skulle bero på att någon övervintrad marxism eller andra vänsterideologier styrde oss? Är det inte uppenbart att Sverige regeras av byråkratier med deras medfödda och obändiga instinkter? Vems ärenden går minister Forssmed, en man som troligen inte har ett socialistiskt ben i kroppen, när han sliter med sociala defekter som inte finns bara för hoppet att de skulle kunna framavlas för att göra nytta i hans apparater? Inte är det väljarnas.