Att antalet barn per kvinna i alla länder, utom i Afrika, numera ligger under befolkningsbevarandeminimum två eller, eftersom ett visst svinn är oundvikligt, två komma ett, var förra årets nyhet nummer ett. En skräckvision är att ett stort afrikanskt födelseöverskott kommer att flöda över till resten av världen, särskilt till de rika länder som, delvis på grund av senil orkeslöshet, inte har kurage att försvara sig mot en invasion.

Eftersom detta är en ny fråga som världen tidigare inte behövt fundera över så flyger nya synpunkter och betraktelsesätt runt i debatten som uppbragta och förvirrade getingar som inför vintern lagt sig att dö men vaknat till liv när höststormarna krossat deras bon. Så småningom kommer ett antal distinkta förhållningssätt till underbefolkningsproblemet att utkristalliseras och etiketteras så att vi får en moderat uppfattning, en miljöpartistisk uppfattning och så vidare, alla, som vanligt, intill förväxling lika varandra.

Mitt bidrag till denna kollektiva tankeprocess är en observation som tillkommit genom introspektion, men som jag aldrig velat dela med mig för rädslan att bli betraktad som ett människofientligt monster utan existensberättigande i de godhjärtades och människovänligas samfund. Men när reproduktionstalet sjunker ned mot ett barn per kvinna och en halvering av ursprungsbefolkningen kan skönjas några decennier framåt i tiden så börjar det bli allvar. Vi måste öppna oss även för synsätt som vi tidigare tillåtit oss att föraktfullt avvisa.

Grundfrågan är varför kvinnor inte föder lika många barn som förr. Det finns antagligen lika många svar, både vimsiga och vettiga, som det finns getingsurrande bedömare, men mitt surr är att kvinnorna numera i tilltagande utsträckning väljer att inte få så många barn, vilket inte beror på att omständigheterna – lönen, trångboddheten, bristen på lämpliga och hyggligt pålitliga män, omtanken om miljön med mera – inte skulle vara tillräckligt förmånliga, utan på att det rent objektivt på det hela taget inte är särskilt angenämt att ta hand om barn, åtminstone inte innan de närmat sig femtonårsåldern.

Att jag dragit denna slutsats beror delvis på att jag aldrig gillat småbarnsföräldrars mödor. Äckliga blöjbyten, besvärliga dygnsscheman och det ständiga skrikandet har inte varit min melodi. (För att i någon mån kompensera mamman för att jag deserterat från sådana prövningar har jag i stället lagat mat.) Kort sagt har jag av egen erfarenhet funnit att det så allmänt hyllade småbarnsföräldraskapet är klart överreklamerat.

Så småningom har jag förstått att min uppfattning på den punkten, även om den officiellt ansetts klandervärd, i själva verket är helt naturlig. Det är inte bara jag och alla andra män, såframt de inte degenererat till feminister, som drar sig för att bli barnskötare, utan även kvinnorna om de haft de ekonomiska möjligheterna att slippa undan. Fram till andra världskriget fanns det barnsköterskor i vartenda medelklasshem. I England, det land där industrialismens medelklasskultur utvecklades till fulländning under den viktorianska epoken, såg föräldrarna till att de knappt behövde träffa barnen annat än under middagarna då telningarna var tvättade och kammade och förväntades hålla tyst om de inte blev tilltalade. Den övriga tiden omhändertogs de av olika slags tjänstefolk, vid sidan av barnsköterskorna också av guvernanter och lärare och annan personal på internatskolor.

När kriget tog slut fick mammorna för sig att de skulle pröva att själva ta hand om barnomsorgen. Men det experimentet rann ut i sanden, ty barnamödrarna föredrog att söka sig till arbetsmarknaden och överlämna barnomsorgen till, för svensk del, en växande kommunal dagisindustri, där kvinnor med oflyt fick lågstatusjobbet att sköta andras barn.

Med detta menar jag att när feminismen tar kommandot och kvinnorna själva får bestämma så slutar de praktiskt taget att föda barn. Detta resulterar i de kraftigt sjunkande födelsetal som befolkningsstatistiken nu avslöjar. Detta borde inte förvåna någon som insett vilket stök det faktiskt är att ta hand om småttingar.

Men varför sjunker födelsetalen först nu? Därför att barnbegränsningsteknologin tidigare var otillräckligt utvecklad och någon trots allt var tvungen att se till den avkomma som oavbrutet presenterade sig. Men i kraft av den själsstyrka och beslutsamhet som feminismen numera givit kvinnorna har de bestämt att begränsa bebisarna mer radikalt än någon tidigare kunnat föreställa sig.