Det just tilländalupna årets troligen mest betydelsefulla nya insikt, för mig i alla fall, är det här med att folkmängden överallt, utom i Afrika, håller på att sjunka. Kvinnorna får inte de två, eller två komma ett, barn som behövs för att upprätthålla en stabil population. För en vanlig västerlänning, som jag, som aldrig någonsin hört något annat budskap än att överbefolkning är det värsta hotet mot mänskligheten – även om klimatfaran under de senaste årtiondena blivit en seriös konkurrent om den främsta pallplatsen i detta VM i varningar om mänsklighetens undergång – kräver den nya situationen viss eftertanke.

Vi är i och för sig vana vid information om att unga människor tar längre tid på sig att bli vuxna. I stället för att med desperat beslutsamhet söka ett riktigt arbete efter avslutade studier reser de runt jorden på ett sabbatsår eller bestämmer sig för att behöva fördjupade studier och då lever av studielån och korta påhugg som restaurangpersonal eller av föräldrarnas välvilja. I egenskap av vuxna, som åtminstone i någon mån räknat med att dessa ungdomar skulle förse oss med pensioner, har vi som tillhör en äldre generation, som inte har något inflytande, saktmodigt tvingats inse att det händer något i vårt land, som troligen inte är särskilt gynnsamt för vanligt, strävsamt folk med gammaldags svenska värderingar.

Men att detta nya beteende hos unga vuxna, framför allt deras motvilja mot att ha barn, skulle få långsiktiga och omvälvande effekter hade man, i varje fall jag, inte riktigt börjat föreställa sig. Men nu har jag börjat föreställa mig det.

En åldrande befolkning förlorar i livskraft. Den blir visserligen i genomsnitt genom sin livs- och yrkeserfarenhet mognare och mer begåvad, men den tappar i det som verkligen spelar roll för släktets förkovran, nämligen vad filosofen Bergson kallade élan vital och finnen kallar sisu, således viljan och förmågan att manifestera den mänskliga energi och kraft som krävs för att kartlägga Antarktis, uppfinna pace-makern, kolonisera Sydamerika eller anlägga titangruvor på Mars, allt efter vad det aktuella tidevarvet behöver för att världen ska förnyas och förbättras. Äldre människor gör inte sådant hur förnuftiga de än är.

Jag tror att den gradvisa utarmningen av det ungdomliga, djärva, äventyrliga oförnuftet är den största risken med de avtagande födelsetalen. Vår tids västerländska samhällen, kanske särskilt det svenska, är så vana vid att allt går lugnt och städat till att vi tror att mänsklighetens naturtillstånd är att fylla i de korrekta blanketterna och respektera de mänskliga rättigheterna. Men i och med att vi försvagas – och då menar jag inte bara i bemärkelsen att mer våldsamma manliga värderingar aktivt motarbetas av tidsandan och politiken – så kommer vi allt mindre att kunna mobilisera den aggressivitet som kan behövas när vi inte längre har tillräckligt med folk för att fylla upp vårt territorium utan måste bevaka och värna våra kvadratmetrar med extra tillsatser av fysiska ursinneskrafter. När jag tänkt på detta har jag för första gången, lite sent kanske, börjat förstå dem som förkunnar sin oro över ett eventuellt pågående befolkningsutbyte.

Erfarenhetsmässigt lugnar jag mig emellertid med att de påstådda hoten mot människans eller de andra arternas överlevnad aldrig förverkligas. När jag säger aldrig betyder det att alla de motåtgärder vi sätter in – mot smittkopporna, mot ozonhålet, mot skogsdöden, mot jordens förfrysning etc – hittills alltid tagit skruv och avvärjt hotet. Alternativt har människorna kunnat blåsa faran över för att hotet, som när det gäller överbefolkningen, oförmodat har självdestruerat och upphört.

Därför väljer jag att helt ansvarslöst låta bli att oroa mig för mänsklighetens undergång. Lömska politikerdrivna angrepp mot min ekonomi såsom Northvolt, klimatpolitiken och Nya Slussen känns betydligt farligare. Mönstret att överheten djävlas med dem som gör någon nytta är känt från historien och litteraturen. Så här diktade exempelvis Erik Gustaf Geijer:

De väldige Herrar, med skri och med dån,
Slå riken och byar omkull;
Tyst bygga dem Bonden och hans son,
Som så uti blodbestänkt mull.