Efter Bashar al-Assads fall den 8 december 2024 har Turkiet snabbt stärkt sin position som en ledande aktör i Mellanöstern. Med den syriska regimens kollaps, där rebellstyrkor ledda av Hayat Tahrir al-Sham (HTS) tog makten i Damaskus, har Recep Tayyip Erdoğans neo-ottomanska vision blivit en central drivkraft i regionen. Turkiets strategi bygger på att forma Syriens framtid genom en kombination av militära, politiska och ekonomiska insatser.

Assads fall innebar ett stort nederlag för Iran, som länge sett Syrien som en viktig strategisk länk till sina allierade i Libanon och den ”shiitiska halvmånen”. Samtidigt har Turkiet kunnat konsolidera sitt inflytande genom stöd till rebellstyrkor och återuppbyggnadsprojekt. Den turkiska strategin syftar till att skapa en sunnimuslimsk klientstat, eliminera kurdiskt inflytande och möjliggöra återvändandet av miljontals syriska flyktingar.

Ett avgörande steg i Turkiets strategi togs den 22 december 2024, när Turkiets utrikesminister Hakan Fidan mötte Syriens nye ledare Ahmad al-Sharaa, även känd som Abu Mohammad al-Jolani. Mötet i Damaskus följdes av Fidans symboliska bön vid Umayyad-moskén, vilket förstärkte Turkiets ambition att dominera regionen. Under mötet betonade Fidan Turkiets mål att ena Syriens styrkor under en ledning som motverkar kurdisk autonomi. Detta signalerade en tydlig prioritering i Ankaras strategi att forma Syriens politiska landskap.

Turkiet har redan påbörjat flera stora återuppbyggnadsprojekt i Syrien, inklusive reparation av motorvägar som M4 och M5 samt modernisering av Damaskus internationella flygplats. Den turkiske energiministern Alparslan Bayraktar har aviserat planer på att integrera Syriens elnät och naturgasinfrastruktur med Turkiets egna system. Dessa satsningar skapar arbetstillfällen för lokala invånare och stärker Turkiets ekonomiska och politiska inflytande i regionen. Samtidigt har Turkiet intensifierat sina militära operationer mot kurdiska styrkor i norra Syrien, inklusive planer på att ta kontroll över städer som Kobani. Diskuteras gör också möjligheten att frige PKK-ledaren Abdullah Öcalan i utbyte mot ett slut på den väpnade konflikten. Lyckas dessa förhandlingar kan det bli en milstolpe för stabiliteten i regionen, men utmaningarna är många.

Turkiets agerande möts av blandade reaktioner internationellt. Washington har uttryckt oro över Turkiets aktiviteter men har inte aktivt hindrat dem. För Israel innebär försvagningen av Iran och Hezbollah en strategisk fördel, men Turkiets växande inflytande och stöd till sunniextremistiska grupper skapar nya säkerhetsutmaningar. Samtidigt ger Qatar Turkiet både ekonomiskt och politiskt stöd, medan Egypten och Saudiarabien intar en mer avvaktande hållning.

Turkiets framväxt som en ledande regional stormakt efter Assads fall markerar en ny era i Mellanöstern. Genom en kombination av militära insatser, diplomatiska framstötar och ekonomiska investeringar har Erdogan befäst Turkiets roll i Syrien. Hakan Fidans möte med Jolani och Turkiets fortsatta strategiska fokus visar på landets ambition att forma regionens framtid. För att säkerställa långsiktig framgång måste Turkiet balansera sina regionala ambitioner med internationella relationer och interna politiska krav. Misslyckanden kan underminera Turkiets position, medan framgång kan cementera dess roll som en nyckelspelare i Mellanöstern.