Så här på årets sista dag hemfaller jag ofta åt tankar och funderingar, inte sällan över det som varit. Kalla mig gärna nostalgisk, för det är exakt vad jag är, och helt utan att skämmas. Vad skulle vi vara utan våra minnen, våra band bakåt i tiden? Intet. Därför sitter jag nu här och tänker på den nyårsafton som kom att bli min mamma Alices sista.

Min mamma var en kärleksfull, omtänksam och varm människa som gjorde allt och lite till för att hennes barn skulle ha det bra. Nuförtiden, efter åratal av indoktrinering från skräddarsydda, välsminkade medel- och överklassfeminister, predikas det att moderskap och familjeliv är en ”kvinnofälla”. Sånt trams var min mamma lyckligt ovetande om.

Å andra sidan skulle hon inte ha brytt sig ens om hon hade känt till det förljugna feministmantrat skulle. Hon köpte inte vad som helst, min mamma. Med en fot kvar i bondesamhället och starka band till sina rötter hade hon en egen vilja och förmågan att tänka själv. Likt sin far, min egensinnige morfar, skulle hon ha knyckt på nacken och fnyst föraktfullt åt dylikt trams.

Nyårsafton 2011 hade hon varit änka i fyra år. Hon var då 83 år, hade en rad tärande sjukdomar och hade dessutom hunnit bli helt blind. Hennes behov av den omsorg och vård som hon betalat skatt för under sitt yrkesverksamma liv var stort.

Ännu hade inte hemtjänsten blivit en integrationsplattform för nyanlända flyktingar, företrädesvis män från kulturer väsensskilda från vår, och hon behövde aldrig genomlida att få ”hjälp” med sin hygien av män som hatar och föraktar kvinnor. Hemtjänsten var med andra ord riktigt bra. Men hur bra den biten än var så var det sällskap och god mat mamma längtade och inget av det kunde de stå till tjänst med.

Mamma, som alltid hade älskat att laga mat och hade en hel uppsättning paradrätter som jag själv inte ens kommer i närheten av att kunna åstadkomma, blev nu hänvisad till massproducerade matlådor. Matlådor där allt, från fisk till kalops, smakade ungefär lika intetsägande.

Jag stod inte ut med att min mamma, som varit en sådan mästerkock, skulle tvingas äta mat som inte smakade någonting. Därför bodde jag hos henne under långa perioder, en vecka eller två i månaden, och kunde slå två flugor i en smäll – laga hennes favoritmat och dessutom hålla henne sällskap. Och tro inte att det var någon uppoffring. Det var tvärtom en ynnest att ha den möjligheten.

De flesta av mina vänner och bekanta kunde inte alls ta in det. De överöste mig med mer eller mindre hånfulla kommentarer om hur fast jag var i ”en förlegad kvinnoroll”, som ägnade så mycket tid åt min sjuka, åldrade mor.

”Du har ju ett eget liv! Du kan inte hålla på och slita ut dig för din mamma! Hon har ju hemtjänst!” brukade det heta i bästa fall. I sämsta fall: ”Vad tror du att kommer att uppnå genom att spela martyr?”

När jag förklarade att jag varken slet ut mig eller jobbade för ett martyrskap fnyste de bara. De hade redan bestämt sig för att inte bara barn är en kvinnofälla, utan även en åldrande förälder. Att jag inte insåg det gjorde mig till en ovanligt korkad person.

Samtidigt var jag förstås oerhört privilegierad som hade möjligheten att bo hos mamma flera veckor i stöten. Jag jobbade som frilansskribent på heltid och tog enkelt med mig jobbet. Dessutom var min son vuxen och utflugen och min man oändligt stöttande. Så kanske, har jag tänkt ibland efteråt, var det provocerande för många av mina vänner som kanske inte kunde göra det som jag gjorde.

Det har jag full förståelse. Det måste vara oerhört svårt att ha en sjuklig förälder som man inte kan ge den hjälp och det stöd man skulle önska.

Den sista nyårsaftonen var både jag, min man och vår son hos mamma och firade med henne. Jag tror att hon redan då kände att hon inte hade långt kvar för hon var ovanligt uppåt. Det kanske låter konstigt att en sådan sak skulle göra henne glad, men mamma trivdes aldrig som änka och hon trivdes ännu mindre med livet efter att hennes syn hade försvunnit. Hon försökte alltid låtsas som om hon kände livsglädje, för att inte såra oss i familjen, men jag visste att det inte var mycket bevänt med den saken. Men den där nyårsaftonen var hon på oväntat gott humör och jag tror att det berodde på att hon visste att hon snart skulle få förenas med mannen hon älskat i över 60 år.

Foto: Pixabay