Innan den globala uppvärmningen blev det största hotet mot mänskligheten, vilket inte var för mer än några årtionden sedan, så oroade sig kunniga människor framför allt för överbefolkningen. Hotet om att människorna skulle bli för många, och därför svälta eller dö i krig och sjukdomar, om de inte lyckades begränsa sin avkomma, har varit med oss åtminstone sedan den brittiske ekonomen Thomas Malthus för tvåhundra år sedan gjorde sig för evigt världsberömd för teorin att befolkningstillväxten alltid kommer att överskrida livsmedelsförsörjningen. (Hans kollega Dr. Jonathan Swift hade ett sekel tidigare väckt uppmärksamhet och bestörtning genom sitt ”ödmjuka förslag” att lösa överbefolkningsproblemet genom att uppmuntra de rika att köpa och äta upp de fattigas onödiga spädbarn.)

Förresten har jag inte hundra procent rätt i att oron för överbefolkning tidigare var så allmän (eftersom man aldrig har hundra procent rätt när det kommer till uttalanden om mänskliga förhållanden). Det var mest i Storbritannien, med landets ömsinta överklass, som man besvärades av att behöva se överflödiga tiggare på gatorna. På andra ställen, till exempel i Latinamerika, ropades det tvärtom efter arbetskraft eftersom det saknades tillräckligt med spanjorer och portugiser vars liv var eländiga nog för att de skulle acceptera jobb på koloniernas sockerodlingar. Det problemet löstes genom en arbetsmarknadspolitisk innovation som gick ut på att afrikanska arbetare skulle tvångsförflyttas till socker- och bomullsplantager i den nya världen.

Nu verkar vi vara tillbaka i teorierna om förväntad befolkningsbrist – och slutsatsen att lösningen kan ligga i Afrika – ty den modernaste internationella arbetsmarknadspolitiska oron är att kvinnorna i de utvecklade, västerländska länderna inte vill ha barn och att dessa länder därför kommer att få en ålderschock av att det saknas tillräckligt med ungt folk att försörja den förväntade horden av ålderspensionärer.

Världskartan illustrerar befolkningsexpertisens förväntningar. För att befolkningen i ett visst land ska vara stabil krävs 2,1 barn per kvinna. Så är det i de vita områdena på kartan. Ju blåare länder, desto lägre blir fertiliteten: 0,7 barn per kvinna i Sydkorea är rekordet. Ju brunare land, desto högre fertilitet.

Den nya föreställning som nu börjar sprida sig i världen, är att framtiden ser mörk ut för de blåaktiga länderna, ty de kan vänta sig att befolkningarna minskar med åtföljande sociala problem, typ att de gamla kommer att kosta för mycket att försörja, att tillväxttakten kommer att sjunka eftersom det mest är ungdomar som gör nyttiga innovationer, att de allt färre som arbetar saknar både råd och lust att försörja dem som inte arbetar och att välfärdssystemen därför kommer att krascha.

Men det finns faktiskt unga människor, säger befolkningsteoretikerna efter en snabbkoll på kartan, nämligen i de brunaktiga områdena i Afrika. För att rädda hotade länder som Sverige, Spanien och Polen behövs därför ett massivt migrationsprogram för att locka hit folk från Niger och Tchad. Hur det lämpligen ska gå till funderar tänkarna i olika FN-organ numera mycket på.

Jag har inte funderat så särskilt mycket på frågan men jag undrar en del över grundpremissen att människor över sextiofem i stort sett är ekonomiskt oanvändbara om man jämför dem med yngre folk. Jag håller med om att vårt samhälle, inklusive exempelvis pensionssystemet, är riggat för att skrämma bort sextiofemplusarna från arbetsmarknaden. Jag håller också med om att senectofobin (åldersskräcken) är starkt utvecklad i vårt land. Men detta är, tror jag, konstlade föreställningar som skulle försvinna om äldre människor inte tränades in i – och lärde sig uppskatta – rollen som statsförsörjda hjon som bara klarar av att mata duvor i parken. Med en mer senectofil politik skulle vi lätt, för att parafrasera Esaias Tegnér, inom den välutnyttjade arbetskraftens gränser erövra de mogna människorna åter. Till exempel har jag aldrig varit någonstans där man inte skulle behöva mer av min egen kompetens och visdom.