Idag skriver vi den 17 december och det är årsdagen av det som i mina hemtrakter brukar kallas Storsmällen i Björkborn eller ännu oftare bara Storsmällen, eftersom alla vet var den inträffade. Ännu efter 84 år lever arbetsplatsolyckan i Nobelverken kvar i Karlskogabornas medvetande och varje år just denna dag tänker jag på de män som förolyckades och på de hjältar som, med fara för sina egna liv, släckte den förödande branden.

Jag växte upp med berättelserna om Storsmällen, inte minst från min egen pappa. Han var 14 år när den skedde och där och då, när han och hans bror kastades till marken av tryckvågen då de var ute och högg ved hemma i Timsbron, trodde de båda att kriget kommit till Sverige. Men ganska snart stod det klart att det skett en förödande explosion i sprängämnesfabriken i Björkborn, orsakad av en eldsvåda i trotylgjuteriet.

Till minne av den dag då elva personer miste livet i en av industrihistoriens värsta arbetsplatsolyckor återpublicerar jag delar av den text jag publicerade här för några år sedan:

Släckningsarbetet blev redan på ett tidigt stadium förenat med livsfara, eftersom brandområdet var så lättantändligt. Men trots de uppenbara riskerna tillskyndade både Björkborns egen brandkår samt ett stort antal frivilliga för att hjälpa till att försöka få bukt med branden.

Innan släckningsarbetet var klart hade elva personer mist livet.

Med och släckte branden var en man som hette Karl Viktor Lundmark. I lokaltidningen stod att senare att läsa:

”Det krävdes nerver av stål, en okuvlig vilja och därtill det största mod en människa kan besitta, för att rycka fram i detta sjudande inferno. Dock funnos sådana män.”

Ja. Sådana män funnos.

Ett år senare omkom den hjältemodige Karl Viktor Lundmark i en annan explosion på samma arbetsplats. Livet är inte alltid rättvist.

Jag frågade ofta min pappa hur det kom sig att han själv började arbeta i krutbruket bara några år senare, när han visste vilka risker det innebar. Men faktum var att det inte fanns så många arbetsplatser att välja på i Karlskoga, om man ville kunna försörja sig själv och en familj. Och trots att han själv bevittnade en mängd olyckor, och miste ett antal goda arbetskamrater, trivdes pappa så bra att han stannade där till pensionen.

De uppenbara farorna med själva arbetet skapade en särskild sorts sammanhållning och jargong hos arbetarna – ett slags galghumor om man så vill. Och den gav pappa ofta prov på. Som när ett stort oleumutsläpp ägde rum i januari 1985, strax innan jag flyttade till Stockholm. I landets tidningar – och även utländska tidningar – lyste feta rubriker om kris och kaos och tänkbar evakuering, men pappa ryckte mest på axlarna. Han hade själv jobbat i oleumfabriken i slutet av 1950-talet och kände mycket väl till att det läckte gas lite titt som tätt. Vad arbetarna gjorde då?

– När man kände att det började sticka lite i ansiktet så var det bara att gå ut i tvättrummet och badda ansiktet med kallt vatten. Sen gick man in och jobbade igen.

Det blev en svart jul i Karlskoga 1940 och den 28 december fördes de omkomna hjältarna till sin sista vila. Två är begravda i Örebro, en på Karlskoga gamla kyrkogård och en i sin hembygd i Grängesberg. De övriga sju begravdes i en av de vackraste och lummigaste dalarna på Skogskyrkogården i Karlskoga – en mycket vacker gravplats som jag besökt många gånger i mitt liv, och där även min mor och far nu har sin sista vila.

I den minnesskrift som gavs ut efter olyckan kunde man läsa följande lika gripande som sanna rader:

”De gåvo sitt liv vid försöken att begränsa den förhärjande olyckan och de stupade som stridsmän på sin post i det stora arbetet för försvaret av sitt fosterland.”

Foto: Minnesmärke över de döda i Storsmällen i Björkborn, hämtad från en gammal och mycket tummad bok.