
Hundar har olika egenskaper. En del springer fort, andra har dålig syn, några är bra på att vakta hus och vissa har alla dessa egenskaper på en gång plus att de dreglar på mattorna. Det är ungefär samma med människor. Vi är olika. Jag kan inte räkna upp allt jag inte klarar, men jag har något slags hyggligt pricksäkert väderkorn för framtiden. Åtminstone inbillar jag mig det.
År 1987 publicerade jag en bok som hette På spaning efter Moder Sveas själ och beskriver Sveriges historia från folkungatiden. Luktsinnet fungerade rätt bra om jag får säga det själv. Jag upptäckte att Sverige hade haft elva epoker sedan dess, var och en med sin speciella politiska affärsidé.
Den senaste epoken, i vilken vi nu lever på övertid, började för hundra år sedan i och med demokratins införande. Epokerna har olika typer av härskare eller härskarskikt. Jag döpte vår epok till Politikerväldet eftersom ett nytt slags härskare höll på att göra sig varmt i kläderna. Nästan alla nya härskarskikt skriver, när de fått upp ångan, en ny regeringsform som kodifierar deras intressen. Nu gällande regeringsform från 1974 framstår närmast som ett kröningsdokument för politikerväldet.
800 år att dela på elva distinkta epoker blir ungefär 75 år i snitt per epok. Det betyder ganska snabba och faktiskt också grundläggande historiska förändringar (i ett land som tror att historien började när socialdemokraterna trädde till!). Jag kan till nöds få folk att acceptera att vissa förändringar inträffat tidigare i den svenska historien, men det har varit stört omöjligt att få gehör för tanken att även vår tid är utsatt för förändringens vindar (som ibland uppnått orkanstyrka; tänk bara på det karolinska enväldets fall efter Poltava).
I boken skrev jag så här:
Vår epoks politiska affärsidé uppstod ur tidevarvets tänkande (särskilt den inom näringslivet nya och effektiva taylorismen där alla beslut skulle tas av centralt placerade ingenjörer och arbetarnas arbete reduceras till snabba, repetitiva rörelse vid ett löpande band). Makt skulle flyttas uppåt, till folkets valda ombud, som skulle använda denna makt till att ordna allt till det bästa för medborgarna. Den gemensamma föreställningen i den ekonomiska och den politiska sfären har varit att central styrning är effektiv.
Jag sa att taylorismen var död i näringslivet och att Sverige borde förbereda sig för en motsvarande decentralisering inom politiken vilket betydde skulle betyda att politikerväldet åtminstone delvis abdikerade och släppte makt tillbaka till medborgarna. Något sådant har emellertid inte skett i något land i den västerländska kulturkretsen som alla har en släng av den sjuka som nog längst och mest målmedvetet utvecklats i Sverige (delvis antagligen för att centralstyrning lät som socialism och den politiska affärsidén därför hade redan från början frälsta anhängare inom socialdemokratin som på den grunden gjorde sig till ett intellektuellt totaldominerande statsbärande parti).
Men varför har då den svenska politiken och historien inte utvecklats enligt minn sinnrika tolkning? Skräp till framtidsforskare som inte ens på trettio, fyrtio års sikt kan få verkligheten att uppföra sig enligt plan. Jag tror det beror på att det inte funnits något etablerat politiskt intresse som velat engagera sig för något sådant. Vänsterpartierna har inte haft någon lust eftersom det existerande systemet passade deras idévärld. Borgarna kunde inte eftersom de sedan länge inordnat sig i socialdemokraternas hegemoniska syn på hur Sverige skulle styras.
Men varför har inget nytt intresse uppstått för att förvalta Moder Sveas framtid? Jag tror helt enkelt att vi svenskar inte är ett tillräckligt innovativt folk, detta sagt utan minsta kritik ty även förvaltarsjälar behövs. Vi kan bygga nya maskiner, men inte nya sociala system. Alla sådana nya impulser, om man undersöker vår historia, tycks ha kommit utifrån, protestantismen, idén om mänskliga rättigheter, föreställningarna om den absoluta kungamakten, det spirande vetenskapliga tänkandet under upplysningen, industrialismen. Alla folk är inte lika äventyrliga och djärva å huvudets vägnar.
Men lever västerlandet inte nu, sedan något decennium, i en ny stämning som på område efter område förkunnar att världsanden – Hegels påverkansagent och redskap; bilden föreställer Hegel men som han ser ut hade det lika gärna kunnat vara anden – är trött på de utslitna etablerade lösningarna? Behövs det inte en respektlös och hänsynslös best för att förkunna nya budskap som etablissemangen ogillar? En sådan som har kurage nog att förakta etablissemangen tillbaka, en sådan som Trump?
Men Trump är inte orsaken till dessa nya stämningar utan bara världsandens lakej – om dessa stämningar nu finns där och inte bara är ett trix hos anden och ett hjärnspöke hos mig. Trump är bara en fastighetsinnehavare som råkade gå förbi när Hegels världsande letade efter en symbolfigur. För allt som han står för uppstår också på andra ställen oberoende av honom: den otippade utbölingen Milei tar makten i Argentina och genomför (ett som det verkar hittills framgångrikt) ekonomiskt recept på tvärs emot den ingrodda peronismen och alla starka särintressen, professorn och pedagogen Enkvist argumenterar som Trump att skolöverstyrelsen, som trakasserar i stället för att hjälpa lärarna, bör läggas ned (vilket även jag tjatat om). Världens rikaste man Musk ska sanera USA:s offentliga sektor och lägga ned flera hundra onödiga myndigheter, (Hur många lama och utsiktslösa försök att rensa bland myndigheterna och spara en slant har jag inte varit med om!) Varför ger inte vår borgerliga regering förre Scania-direktören Östling, som liksom andra skattebetalare undrar vad fan han får för pengarna, samma uppdrag som Elon Musk har fått?
De oprövade och löftesrika möjligheterna är oändliga. Men de etablissemang som måste utmanas är skickliga motståndare som sitter väl förskansade i sina myndigheter och intresseorganisationer. Det kan mycket väl hända att de skrämmer oss till overksamhet eller att besegrar oss ifall det skulle bli batalj.


