Jag känner mig som en sådan där gammaldags grammofonskiva vars spår blivit så slitna att nålen hoppar bakåt och maskinen i evigheters evighet låter höra samma korta och alltmer outhärdliga musiksnutt (jo, ungdomar, så hade man det förr i tiden). Och nu är jag igång igen.

Det kanske märkvärdigaste som hänt i Sverige – även i resten av västvärlden, men framför allt i Sverige – sedan andra världskrigets slut är den totala förvandlingen av gällande människosyn. Jag snackar motsats, 180 grader, från iskyla till stekhetta eller tvärtom, kort sagt mental revolution. Detta är grunden för vårt tillstånd. Från detta kommer allt det andra.

Häromkvällen när frugan och jag gick från bion hade uteliggarna redan börjat förbereda sig för natten på Kungsgatan och i trappan upp till Regeringsgatan. De bredde ut madrasser, kuddar och filtar och ställde sina påsar bredvid så man fick göra sig smal för att passera på trottoaren.

Vid andra världskrigets slut hade detta inte tolererats. Ordningsmakten hade ingripit och flyttat på tiggarna. Lösdriverilagen gällde till 1965. En lösdrivare definierades av SAOL som en ”person som icke har fast bostad, fast anställning, medel till sitt uppehälle och som flyttar från ort till ort, försörjande sig med tillfälligt arbete, tiggeri och dylikt, landstrykare, vagabond, luffare”. Personer som visade ”underlåtenhet att ärligen försörja sig” kunde dömas till straffarbete (även om sådant nog inte utdömdes så sent som vid fyrtiotalets slut). Tiggare var olägenheter som skulle undanröjas. Och framför allt: de ansågs själva ansvariga för sitt tillstånd. De förväntades ta sig i kragen och börja ärligen försörja sig som alla normala knegare. Omvärlden kände ingen skuld för personer i utanförskap.

Men gradvis har ett motsatt synsätt trängt in och nu blivit helt dominerande i Sverige. Ansvaret är inte längre utanförskaparnas eget, utan det övriga samhällets, särskilt de normala knegarnas. Man kan inte längre begära att utanförskapare ska ta hand om sig själva. De saknar den förmågan. Utanförskapet har gjort dem konstitutionellt oförmögna till detta och därför måste de tas om hand på de normala knegarnas bekostnad.

Jag tror inte man kan säga att det ena synsättet är mer ”rätt” än det andra. Varje epok är naturligtvis övertygad om att dess egna uppfattningar är moraliskt överlägsna alla tidigare epokers, men historien dömer inte efter moral utan efter vad som funkar. Den frågar: vilket synsätt är det på sikt mest gynnsamma för sitt värdsamhälle?

Självklart berör skiftet i människosyn inte bara tiggare, utan alla (utom direktörer som åkt privatflygplan eller fuskat med skatten). Envar som ådagalägger ett beteende som tidigare hade utlöst klander och avståndstagande anses numera utsatt för förtryckande omständigheter och därmed utan egen skuld.

Frågan är varför den nya, förlåtande attityden fått ett så totalt genomslag. Först ska jag säga vad jag inte tror det beror på, sedan vad jag tror det beror på.

Jag tror inte att de normala knegarna ligger bakom omkastningen. Å ena sidan kan de känna sig lite generösa och goda, å den andra kostar det dem rätt mycket pengar. Jag tror ej heller att förändringen säkert gynnar utanförskaparna själva. Å ena sidan blir de omhändertagna (eller endast tolererade som i tiggarnas fall), å den andra sumpar de troligen en hel del livschanser bara för att det saknas ett kringliggande samhälle som från dagis, skola, militärtjänst och så vidare marinerar dem i ett socialt tryck som går ut på att själv är bäste dräng och att den som inte arbetar ej heller ska äta. Förr kunde personer i riskzonen stagas upp av omvärldens kritiska pekfingrar. Sådan uppfostran är kanske inte så behaglig, men sannolikt nyttig för den utsatte, i varje fall för många av dem.

Däremot tror jag förändringen delvis har att göra med nationens ekonomiska framsteg. Sverige har under perioden haft ett växande ekonomiskt överskott att göra av med. Ett snällt och hyggligt folk har accepterat att använda åtminstone en del av detta överskott till att hjälpa sin nästa om nästan ser ut att ha det knepigt. Min dotter ser strängt på mig och säger: ”Vi har råd, pappa!”

Det samhällsskikt som framför allt gynnats av omvälvningen är förstås det som administrerar konsekvenserna av att en ny människosyn fått genomslag, terapeuterna, specialpedagogerna, anställda i Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Migrationsverket och så vidare, kort sagt det välfärdsindustriella komplexet.