Den så kallade Draghirapporten, The future of European competitiveness, skriven av italienaren Mario Draghi, före detta chef för europeisk centralbanken, chockade Europa. Den är en domedagsprofetia där det konstateras att EU inte i något avseende kan tävla med USA och Kina och visar att EU tappar konkurrenskraft i relation till dessa två stormakter, speciellt inom sektorer där morgondagens teknologier utvecklas.

Under de senaste 50 åren har inget nytt europeiskt företag nått en värdering på över 100 miljarder euro medan under samma tid sex amerikanska företag passerat en motsvarande kapitalisering på över 1 000 miljarder dollar. I Europa är de tre företagen med störst forskningsbudget verksamma inom bilindustrin, i USA är de tre största alla techföretag. Idag har bara fyra av de femtio största techbolagen i världen sin hemvist i Europas och dess ställning inom grön teknologi hotas dessutom av ”Kinas statsstödda konkurrens”. Världens åtta högst värderade företag består idag av sex amerikanska, ett kinesiskt och ett taiwanesiskt. Vi har redan sett hur kinesiska företag kunnat erövra marknader – strategiska framtidsområden som rymd, drönare, avancerad robotik, batterier, syntetisk biologi, ny energi, kvantkommunikation – med generöst statligt stöd i strid med gällande WTO-regler. Efter dominanterna Kina och USA kommer ett stort gap till resten av klungan, där länder som Storbritannien och Indien syns i täten.

Konkurrenspolitiken borde, enligt Draghi, för länge sedan ha anpassat sig till att vi verkligen har en inre gemensam marknad för varor och tjänster. När EU-kommissionen till exempel för några år sedan granskade den föreslagna storfusionen mellan Volvo och Scania stupade den på att konkurrensen då skulle minska inom fordonsindustrin. Här har vi ett alltså ett av problemen, det vill säga att EU:s konkurrensregler förhindrar tillkomsten av riktig stora företag som kan konkurrera med USA och Kina.

Draghi oroar sig också för den demografiska utvecklingen i Europa. Denna utveckling har två komponenter, båda lika negativa för Europa; dels att fertiliteten för europeiska kvinnor ligger mellan 0,8 – 1,5 per kvinna, dels ock att fertiliteten för invandrarkvinnor, mestadels muslimer, ligger på 2,2 – ca 5 per kvinna. För att behålla en befolkning på samma nivå krävs 2,1 barn/kvinna.

Skillnaden mellan Europa och USA vad gäller invandring är följande: USA har miljontals illegala invandrare dock mestadels med kristen bakgrund (som Trump vill utvisa) som i princip får klara sig själva, dvs skaffa egen försörjning. I Europa är de legala och illegala invandrarna mestadels muslimer och de tilldelas bostad, socialhjälp, barnbidrag etc utan tvång till egen försörjning.

Den största faktorn att Europa är på dekis är den muslimska massinvandringen. Denna har för med sig tre stora problem. För det första är många (dock inte alla) av dessa migranter lågutbildade och i princip o-anställbara vilket medför enorma kostnader för välfärden. För det andra är delar av dessa migranter islamister som hatar det västerländska samhället och arbetar ihärdigt för att sharialagar skall införas med hederproblematik och kvinnoförtryck. För det tredje har kriminaliteten ökat med drogförsäljning, kontraktsmord, gängkrig, upplopp och uppkomsten av getton/utanförskapsområden. I framtiden kan detta medföra inbördeskrig mellan en krympande ursprunglig europeisk befolkning och en växande muslimsk.

Ytterligare problem är klimathysterin. Genom att Europa, och framför allt Sverige, vill vara en ledstjärna för världen genom att minska de så kallade växthusgaserna, har Europa skjutit sig själv i foten. Tyskland har stängt av inte bara all atomkraft utan även större delen av all fossil kraftproduktion och förlitats sig på billig import av naturgas från Ryssland. Genom Rysslands invasion av Ukraina har Tyskland blivit tvungen att starta upp kolkraftverk för att försörja sin industri med el. Och Sverige har lagt ner hälften av sina atomkraftverk.

Lägg till detta politisk instabilitet i EU:s två axelmakter. Den franske presidenten Emmanuel Macron är djupt impopulär och nyligen föll regeringen i en misstroendevotering. I Tyskland är både jättekoncernerna Thyssen-Krupp och VW i kris och tänker minska antalet anställda med tiotusentals personer. Kombinera sedan detta med en vansinnig energipolitik som drivit upp kostnaderna för landets industri till nivåer långt högre än i de främsta konkurrentländerna.

Europa kan inte fortsätta att tro att frihandel och ömsesidiga beroenden skapar fred och demokrati (se på Tyskland under Merkel). Vi bör inte heller tro att skyddade marknader, statsstöd, aktiv industripolitik och subventioner inte fungerar vilket det uppenbarligen gör för Kina, där inom vissa teknologier samtliga av världens tio ledande forskningsinstitutioner är baserade.

Nicolai Tangen, vd för den norska Oljefonden, som förvaltar över 18 000 miljarder kronor och är en av världens viktigaste finansmarknadsaktörer, hävdar:

“Vi har en väldigt låg produktivitetstillväxt i Europa, vi har färre teknologiföretag, vi har lägre tillväxt, vi har lägre ambitioner, vi är räddare för att ha fel och vi är räddare för att ta risk. Vi har en tunnare kapitalmarknad. Det är många saker här som är ganska oroande”.

Tangen framhåller vidare att ett allt snårigare regelverk håller tillbaka tillväxten och gör det hopplöst komplicerat att starta nya företag. I stället för att genomföra nödvändiga tillväxtreformer tycks unionens makthavare vara inställda på att reglera sig till ekonomisk irrelevans. Europa, det vill säga Tysklands Merkel et al, har lutat sig tillbaka, sövd av övertygelsen om att innovation kan bara ske i fria marknader, drivet av entreprenörer och privat riskkapital. Genom Europas ekonomiska stagnation – på grund av islamsk massinvandring, regelhysteri, klimatalarmistiska industrisatsningar, dödlig energipolitik och alltför generös välfärdspolitik – har vi fått dras med epitetet “Västvärldens sjuke man”.

De mest ödesmättade slutsatserna enlig Draghi är:

”Om Europa inte blir mer produktivt kommer vi att tvingas välja. Vi kan inte samtidigt leda utvecklingen inom nya teknologier, vara en ledstjärna för klimatansvar och en oberoende spelare på den världspolitiska scenen. Vi kommer inte att kunna finansiera vår välfärdsstat. Vi måste hålla tillbaka några, om inte alla, våra ambitioner.”

Europa är verkligen på dekis, och inget talar för att det kommer att förändras. Kommer Europa att bli världens museum och trevligt turistmål med allt sämre levnadsstandard? Time will tell.