Det är synd att jag varken är jude eller troende för annars skulle jag kunna hålla en vederkvickande predikan på temat att Israel är ungefär som hedersmannen Job i boken med samma namn i Gamla Testamentet.

Hur vi än forskar och resonerar så kommer vi aldrig att på rent intellektuella grunder komma fram till om det är judarna eller deras fiender som har mest rätt i den besvärliga kamp om territorium som pågår i Mellanöstern. Jag har försökt gräva och upptäckt att det under alla argument alltid finns ytterligare ett som också övertygar. De kommer i lager på lager. I brist på slutgiltiga resonemang har jag därför hämtat gudomlig inspiration i Matteus 7:16 som förklarar, ungefär, att det är gärningarna som måste få tala: ”Tagen eder till vara för falska profeter, som komma till eder i fårakläder, men invärtes äro glupande ulvar. Av deras frukt skolen I känna dem. Icke hämtar man väl vindruvor från törnen, eller fikon från tistlar?”.

Det handlar om vem som bäst kan förvalta området mellan floden och havet. Det är judarna som fått öknen att blomma, först av apelsin och potatis, numera med prunkande lönsamma och tekniskt överlägsna it-bolag.

Men detta måste väl alla se som inte klistrat lager på lager av fjäll över ögonen? Varför väcker judarna så mycket hat i stället för glädje och tacksamhet när de nu lyckas försörja inte bara sig själva utan även andra på den uttorkade jordplätten?

Även Job fick uppleva motgångar trots att Herren höll honom högt för hans ostrafflighet, redlighet och aldrig vikande gudsfruktan. Sabéerna rövade bort Jobs oxar och kamelerna togs av kaldéerna. Bakom upprepade sådana bakslag låg vadslagning mellan Herren och Djävulen som också heter Åklagaren. Djävulen hade sagt till Herren att såklart Job är dig trogen med tanke på hur du gynnar honom, men ge mig bara en chans att leka med honom så ska du få se på andra bullar. OK, sa Herren, men döda honom inte.

Det gjorde inte Åklagaren, men han dödade praktiskt taget allt annat i Jobs närhet. En stark storm i öknen fällde ett hus över sönerna och döttrarna och allt hans folk så att de förgingos. Job svor ve och fasa och förbannade den dag han fötts och önskade sin död men fortsatte ståndaktigt att vörda Herren.

Tre av Jobs vänner, Elifas från Teman, Bildad från Sua och Sofar från Naama, hade sin analys och förklaring alldeles klar. Job måste ha brutits mot Herrens regelverk och fick nu sitt rättmätiga straff. Nej, sa Job, Herren straffar mig visserligen, men någon skuld har jag inte ty jag har alltid hedrat Herren. Då har du fel, förklarade Bildad, Herren straffar ingen oskyldig, du måste helt enkelt ha brutit emot hans bestämmelser. Han är stor i kraft och kränker ej rätten. När han dundrar med sin väldiga röst drar sig vilddjuren in i sina gömslen.

Job vidhåller sin oskuld ungefär som Israel värjer sig mot anklagelserna från internationella brottmålsdomstolen, ICC. Han förnekar ingenting men hävdar sin rätt att försvara sig i syfte att säkra sin överlevnad. Men där går det för långt för Herren. Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästrare, säger han ilsket till Job. Det betyder nog att Herren menar att Netanyahu bör näpsas. Han är visserligen folkvald premiärminister men han har inte skapat Israel. Är det du, som giver åt hästen hans styrka? Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar?

När Herren skällt ut Job så att han tycker det räcker ger han sig på de falska vännerna Elifas, Bildad och Sofar som av missriktad hygglighet mot Job ljugit om Guds sanna avsikter. Herren hotar dem med hårda straff (ungefär som han nog skulle ta ICC i upptuktelse). Till slut går hut hem och Herren välsignar Job med upprättelsen av hans forna storhet så att han fick fjorton tusen får, sex tusen kameler, ett tusen par oxar och ett tusen åsninnor plus sju söner och tre döttrar. Så sköna kvinnor som Jobs döttrar fanns icke i hela landet.

BILD: Trägravyr efter målning av tysken Max Michael (1823 – 1891).