För ett tag sedan skrev jag att de ganska snarlika problem – brottslighet, ökande funktionell analfabetism, illa underhållen infrastruktur, olydiga och bortskämda barn, klimatnoja med mera – som numera drabbat västerlandet kanske inte beror på det som jag och många andra pekat på, nämligen en förvanskning av demokratin. Jag och dessa många andra har hävdat att demokratins folkmakt har usurperats av ett politikervälde – en uppfattning som inte borde vara särskilt kontroversiell – och att våra samhällen behöver konstitutionella förändringar för att styra upp det hela, till exempel införa någon form av personval och göra det möjligt att upphäva medborgarskap, i varje fall för folk som ljugit sig till ett uppehållstillstånd.

Den för det mesta outtalade grundbulten i alla dessa reformatörers tänkande har varit föreställningen att problemen beror på att demokratin naggats i kanten av onda krafter, till exempel fascismen, Soros, Davos-gänget och islam och att vår uppgift därför är att återställa demokratin till dess rätta form (vilket man inte säkert vet hur det ska gå till; en del menar att partistödet måste tas bort så att politikerna blir beroende av väljarna, andra menar att det räcker med att skicka fler centerpartister till riksdagen).

Men tänk om de tilltagande sociala problem som drabbar västvärlden (och därmed de övriga 150 FN-medlemmarna) inte alls beror på att vi skickar fel människor, det vill säga egennyttiga och oerfarna politikerproffs, till de beslutande församlingarna i kommunerna, Stockholm och Bryssel utan att felet ligger i demokratin själv. Även om denna tanke är allmänt förbjuden – eftersom den största synd det mänskliga samhället kan föreställa sig är majestätsbrottet som tidigare riktades mot konstitutionella eller absoluta, av Gud nådigt tillsatta, monarker, numera mot demokratiskt valda yrkespolitiker – så verkar den mer följsam mot historiska sanningar än den motsatta uppfattningen att demokratin, nu när vi uppfunnit och implementerat den, har evigt liv.

Ty historien omvälver sig hela tiden på de mest oväntade sätt. Knappt någon maktordning har förblivit oberörd av historiens orkankrafter mer än några hundra år. Varför tror vi att just vår tids statsskick, alltså demokratin – som ingen längre vill dö för; jämför antalet frivilligt inskrivna i Ukraina-kriget med köerna utanför mobiliseringskontoren i London inför första världskriget – ska ha evigt liv och erövra hela världen?

Mycket riktigt hade den moderna demokratin knappt uppstått i USA för tvåhundrafemtio år sedan förrän en djup och numera berömd tänkare, Alexis de Tocqueville (bilden), reste till demokratins pionjärland för att utröna dess sanna karaktär, vilket han fann vara dess inneboende tendens att göra slut på sig själv. Han sa att det låg i korten att USA kunde utvecklas till en despoti som tog ifrån medborgarna alla friheter samtidigt som den använde sin makt inte till att förtrycka folket utan till att utöva patriarkalisk godhet:

Jag försöker föreställa mig vilka nya drag despotismen skulle kunna uppvisa i vår värld. Jag ser framför mig en oräknelig massa människor, som sinsemellan är jämlika och även i övrigt liknar varandra och vilkas tankar ständigt kretsar kring dem själva och kring de små vulgära glädjeämnen som fyller deras själar.

Över denna människomassa reser sig en oerhörd förmyndarmakt, som åtar sig att ensam sörja för dess behov och vaka över dess öde. Denna makt är absolut, minutiöst noggrann och fungerar med fullkomlig regelbundenhet; den är också förutseende och mild. Den skulle likna en fader – om den som en fader hade till uppgift att förbereda människorna för det vuxna livet; men den försöker i stället att oåterkalleligen kvarhålla dem på barndomsstadiet… Den sörjer för deras trygghet, förutser och tillfredsställer deras behov, underlättar deras nöjen, leder deras viktigaste angelägenheter, dirigerar deras näringsliv och fördelar arven. Ack att den inte helt och hållet kan befria dem från besväret att tänka och mödan att leva!

Enligt den vetenskapliga grundlag som förklarar att vilka sanningar om det mänskliga samhället du än uppdagar så finns det alltid någon annan som långt tidigare och långt bättre framfört din uppfattning så vill jag bara påminna om att Sokrates och Platon genom empiriska studier av tusentals stadsstater under hundratals år kommit fram till att det bara fanns ett antal styrelseskick – aristokrati, timarki, oligarki, demokrati, tyranni och kanske några till – och att statsstäderna ganska snabbt växlade mellan dessa. Jag tycker det är underligt att vi inte har någon riktig diskussion om detta. Kanske skulle vi komma fram till att Sokrates nog hade räknat vår ordning som en oligarki – ett fåtalsvälde – snarare än en demokrati.