Första advent. I min förhållandevis trevliga förort inleddes denna högtid kl 3.15 på morgonen med att en detonation väckte hela grannskapet. Något motvilligt klev jag ur sängen, kollade från balkongen att det inte syntes någon eldsvåda som jag måste anmäla, samt öppnade lägenhetsdörren för att förvissa mig om att det inte luktade rök från trappuppgången. Därefter kunde jag ”tryggt” somna om.

Kl 7.30 började jag scrolla lite på mobilen.

På Facebook hade det flutit in ett 20-tal kommentarer från grannarna.

3.31 hade räddningstjänsten hunnit skriva en rapport, där jag fick beskedet att detonationen skedde 300 meter från den plats där min mobil befann mig.

3.49 hade nyheten nått Göteborgs Posten, som inte visste mycket mer än att det skett en smäll och att räddningstjänsten avvaktade direktiv från polisen.

3.59 kunde Aftonbladet gå ut med det lugnande beskedet: ”Larm om explosion – var en banger”.

Både jag och mina grannar tyckte nog det lät betydligt högre än en ”banger”, men det var i varje fall ingen hypersonisk missil från Ryssland. Skadorna instränkte sig till en spräckt fönsterruta – efter att någon kastat in ett explosivt föremål på en innergård. Motivet kan ha varit ett alternativs sätt att ”fira första advent” eller att innegårdens ägare fallit i onåd på något sätt.

I riksmedia är det naturligtvis ingen stor nyhet, men fick ändå anledning att fundera över en del saker.

Händelsen inträffade vid 3-tiden på natten, en söndag. Men på bara 45 minuter hade följande hänt: Civilsamhället hade vaknat till liv och grannar börjat kontakta varandra, räddningstjänsten och polisen kopplats in och hunnit avge sina rapporter, och slutligen hade Sveriges största dagstidning hunnit gå ut med det lugnande beskedet att det egentligen inte var någon fara på taket.

Antingen tyder det här på en häpnadsväckande effektivitet och att ”Vår beredskap är god” (för att citera Per Albin Hansson). Eller också är den här typen av händelser så vanliga i Sverige att allt sker enligt väl inövade rutiner, inklusive notisen i Aftonbladet. Det har blivit en del av vardagen, ungefär som väderleksrapporten. Inom någon vecka tror jag de flesta som bor i området, utom han som fick fönsterrutan spräckt, har glömt det. Eller nästan glömt det.