En ledarskribent vid en av landets framstående tidningar förklarade under julhelgen att begreppet och företeelsen woke, eller politisk korrekthet, står för allt bra inklusive ”det som skulle kunna kallas frihet”.

Läs mer: PATRIK ENGELLAU Woke

Så kan man kanske se det även om jag vid läsningen uppgivet tar mig för pannan. Enligt min mening kan man inte förstå woke- eller PK-ideologin om man inte begriper sig på de allmänna relationerna mellan staten och ideologierna. Ursäkta mig nu om jag blir vulgärt marxistisk i framställningen. Jag gillar det inte heller, men än mindre gillar jag att behöva skriva flera hundra sidor när det räcker med två om man får förenkla resonemanget och hoppa över en del filosofiskt finlir.

En av Marx skarpaste sociologiska insikter var att samhällets dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi. Det betyder att det allmänna tänkande och de värderingar som råder i ett samhälle artikulerar intressena hos den härskande klassen. ”Den härskande klassen” är just ett vulgärt men praktiskt koncept. När kungen ensam styrde staten enligt den absoluta kungamaktens principer ansågs det allmänt att brott mot suveränen var värsta tänkbara. Det skapades en särskild brottskategori – lèse-majesté eller majestätsbrott – för sådana behov. År 1610 arrangerades exempelvis en mycket populär och utstuderat grym avrättning omfattande utdragen tortyr följt av att fyra hästar drog isär kroppen av kungamördaren François Ravaillac, vars namn sedermera gått till hävderna som symbol för särskild skurkaktighet.

Staten står normalt under påverkan av något, eller kanske några, starka intressen i det civila samhället, som därmed får ett dominerande inflytande över rådande ideologi och tänkande. Det kunde vara kapitalistklassen eller, åtminstone i teorin, arbetarklassen eller prästväldet i det antika Egypten eller de rika, ett system som Platon skrev om och kallade oligarki, eller aristokrati som enligt honom rådde när de bästa människorna bestämde.

Vilka som idag styr i Sverige och därmed lämnar sitt intryck på allmänna tänkesätt, lagar och debatter och på det sättet gynnar sina egna intressen är inget man öppet diskuterar. Makten tycker inte om att bli utpekad. Man kan inte gå till någon särskild grupps nationalkonvent och säga åt de samlade delegaterna att det är för deras välgång och intressen som folk tvingas betala skatt. Då blir man utkastad.

Fram till för hundra år sedan härskades Sverige av kapitalister och stora jordägare, men i och med demokratins genombrott skedde en radikal förändring. Även om vi högtidligt hävdar att folket genom demokratin fått makten är detta inte sant, ty det är inte folket, utan dess professionella ombud, som fått makten. Så uppstod politikerväldet.

Ingen tidigare härskargrupp har lyckats koppla ett sådant järngrepp över staten och därmed över lagar, media och allmän opinion som politikerväldet. Denna överhöghet skrev så småningom en ny regeringsform som passade den bättre, den höjde skatteuttaget, det vill säga de pengar den disponerar över, från tio till nästan femtio procent av BNP, den byggde en egen propagandaapparat med radio och television som ersatte kyrkan som främste influencer av nationens uppfattningar. Framför allt etablerade den en offentlig, anslagsfinansierad myndighetsapparat med miljontals anställda för att, officiellt, verkställa dess uppgivna huvudprojekt som varit att förvandla sig till en internationellt beundrad humanitär stormakt, men också, inofficiellt, för att inrätta bekväma försörjningsmöjligheter och sinekurer för sitt eget folk.

Anslagsfinansierade organisationer har ett enda allt övergripande verksamhetsmål, som är att få större anslag. Med större budgetar kan man göra livet bekvämare för de anställda, anställa fler till höjda löner i större och luftigare lokaler och hålla fler internkonferenser på trevliga kursgårdar där det är dans på kvällarna och romanser kan uppstå.

Men de ökande anslagen måste på ett eller annat sätt berättigas. Till exempel kan invandringen motiveras med de asylsökandes lidanden även om det underliggande och dominerande skälet till verksamheten i verkligheten är att bygga ut den anslagsfinansierade integrationsindustrin. Om det är dessa byråkratiska apparaters anställda eller deras klienter som har mest att vinna på verksamheterna är ofta svårt att avgöra. (När jag arbetade på Sida fanns en ekonomichef som sa att verket hade två uppgifter, dels att utveckla världen, dels att se till att personalen trivdes, och att båda uppgifterna var lika viktiga.)

Det är i detta perspektiv man bör se wokismen. Den består av en uppsättning mer eller mindre osammanhängande och ofta ogenomtänkta idéer som har en betydelsefull egenskap gemensamt. För att drivas kräver allt politiskt korrekt, alla woke-idéer, någon sorts insatser från politikerväldets sida. Offentligfinansierade könsbyten kräver ny medicinsk kompetens och ny expertis. Problem av juridisk karaktär måste utredas. Det måste debatteras och resoneras och riksdagen få nya saker att bestämma om. Idéerna om hur den vite mannen skallmätt och på andra sätt förtryckt samer ger upphov inte bara till kompensationsersättning utan också till nya statsfinansierade myndigheter. HBTQ-rättigheter kan kosta hur mycket som helst. Hur mycket politikerväldet lagt ned på att utveckla och genomdriva feministiska idéer går inte att beräkna. Föreställningarna om könsmaktsordningen påverkar allt. Arméer av skolfolk föreläser för barnen om allas lika värde, inte för att någon vet vad detta betyder, utan för att högre skolmyndigheter på uppdrag av en diffus PK-styrd allmän opinion har bestämt att det ska vara så. Statligt anställda forskare kämpar för att fastställa hur många kön som finns och hur många sorters toaletter som behövs. Och hur mycket engagemang för politikerväldet motiveras inte med det väldigaste av alla ännu obevisade, otillräckligt utredda och misstänkt onödiga världsrevolutionsprojekten, nämligen den totala omvandlingen av konsumtion, produktion och levnadssätt som görs för klimatets skull?

Politikerväldet bryr sig inte om huruvida det är någon mening med woke-idéerna eller ens om de går att genomföra bara de leder till mer offentlig verksamhet och större budgetar för de berörda myndigheterna. Man bryr sig inte ens om att utvärdera verksamheter som socialhjälp och bistånd eftersom misslyckandena är så uppenbara att närmare undersökningar inte behövs annat än möjligen som nya argument för högre anslag. Politikerväldet tillmäter sig magiska förmågor att lösa alla slags samhällsproblem bara det får mer pengar och möjligheter att skriva fler regelsamlingar.

Woke och PK är helt enkelt politikerväldets ideologi som nu, i enlighet med Marx insikt, har blivit samhällets dominerande ideologi. Hur kan någon undgå att se den intima kontakten mellan politikerväldet och det politiskt korrekta? Det hörs ju på namnet att det politiskt korrekta är något som särskilt politiker vill ha.