Bokförlaget Karneval har ibland vänligheten att skicka mig en gratisbok. Nyligen fick jag ett exemplar av Gunnar Sandelins Den stora omvandlingen* med undertiteln ”Sveriges förändrade demografi och dess effekter på brott”. En nykter men knivskarp redogörelse för ett samhällsexperiment som den svenska befolkningen utsatts för under drygt ett halvsekel – utan vårt informerade samtycke.

De politiker som på 60/70-talet sådde fröet till ett ”folkutbyte” – vars omfattning först på senare år blivit uppenbar för den breda allmänheten – hade förstås ingen aning om vad de gjorde. Att ”uppgradera” landet Sverige till en sorts ”mångkultur” (enligt proposition 1975:26) uppfattades närmast som en bagatell. En artighet mot de folk i världen som inte var lika lyckligt lottade som vi. Påverkan på välfärdssystemet skulle troligtvis bli minimal, och därför fanns ingen anledning att diskutera saken med svenska folket.

Framtiden skulle visa att politikerna minst sagt tog sig vatten över huvudet. Jag kommer att tänka på en tecknad film där Musse Pigg tror sig vara trollkarl, sätter en magisk hatt på huvudet och lyckas förvandla en kvast till vattenbärare. Men kvasten går inte att stoppa. Vattennivån stiger oavbrutet, samtidigt som kvasten multiplicerar sig själv och till slut har Musse fått en tsunami på halsen.

På drygt hundra sidor hinner Sandelin säga mer om svensk migration, än de flesta politiker gör under en mandatperiod. Nästan halva boken upptas av statistik från SCB och BRÅ, vilket målar en dyster bild av framtiden och bekräftar vad som förefaller vara bokens huvudtema:

• Etniska svenskar håller i rask takt på att ”bytas ut” mot människor med helt annan kulturell bakgrund.
• Det finns en solklar koppling mellan den dramatiska ökningen av brott under 2000-talet, och invandring.

Gunnar Sandelin var en av de första etablerade journalister som vågade kritisera mångkulturen. 2008 skrev han på Dagens Nyheters debattsida:

”Den politiska korrektheten ligger som en giftgas över debattklimatet i asyl- och flyktingfrågor… Inte minst journalisterna har svikit sitt ansvar. Istället har vi fått en nationell mörkläggning av ideologiska skäl”

Att uttrycka sig så oförblommat i Sveriges största morgontidning var inte bara modigt, det var heroiskt. Nazist-stämpeln hängde som ett damoklessvärd över alla som jobbade inom media.

Sedan dess har debatten svängt. Mycket tack vare Sandelin och hans författarkollega Karl-Olov Arnstberg. 70-talets politiker kunde möjligtvis ursäktas med att vara okunniga, men när Stefan Löfvén försökte köra samma taktik 2019 väckte han bara åtlöje. Hans tafatta bortförklaringar av den galopperande kriminaliteten; ”Vi såg det inte komma”, banade väg för regeringsskiftet tre år senare.

Dagens debattörer och politiker är ofta unga och saknar personlig erfarenhet av 1960/70-talet. ”Den stora omvandlingen” är en lagom tjock bok att skumma igenom innan man ger sig in i debatter om migration. Dels får man ett kortfattat helikopterperspektiv på vad som hänt de senaste 60 åren. Dels goda argument för att radikalt byta färdriktning, väl formulerade och underbyggda med vederhäftig statistik.

Boken avslutas dock med en rad exempel på hur myndigheter (som har till uppgift att ge oss korrekt information) verkar arbeta för att försvåra forskning om migrationens långsiktiga konsekvenser.

Ett exempel: Istället för att presentera statistik på ett konsekvent sätt, vilket skulle möjliggöra relevanta jämförelser över tid, ändrar SCB och BRÅ hela tiden kriterier och definitioner.

Ett annat exempel: Migrationsverket har nyligen tagit bort all statistik från sin hemsida, som går längre tillbaks än 5 år. På så sätt slipper man redovisa den rekordstora ökningen av invandring i början av 2000-talet, med en topp runt 2015/16.

För att ta reda på vad som faktiskt hänt, krävs ett pusslande och ett grävande som de flesta debattörer inte har tid med. Boken är därför en guldgruva för alla som inte är spränglärda inom området migration/demografi/kriminalitet.

Budskapet i ”Den stora omvandlingen” är dystert men inte nattsvart. Sandelin delar in problemlösningen i tre steg:

• Erkänna att problemen finns.
• Beskriva hur problemen ser ut.
• Hitta ett sätt att lösa dem, eller åtminstone se till att de inte växer.

Dock erkänner han att det sista steget är en närmast ”herkulisk uppgift”.

Avslutningsvis vill jag återvända till Musse Pigg. Filmen slutar med att den högste auktoriteten, Trollkarlen själv (inför vilken Musse bara är en ynklig tjänare) dyker upp. Tsunamin drar sig tillbaka, Musse Pigg inser sin hybris och lägger ödmjukt ifrån sig trollkarlshatten. Ordningen återställs.

Vad Trollkarlen symboliserar öppnar för olika tolkningar. Vissa skulle säga GUD. Andra skulle kanske säga Donald Trump. Själv vill jag gärna se Trollkarlen som sinnebild för politikerklassens verklige uppdragsgivare, och enligt första raden i Regeringsformen dess rättmätige Herre: Det svenska folket.

Den ”herkuliska uppgiften” kanske ligger i att få några miljoner skattebetalande svenskar att ikläda sig den rollen.

*En beklaglig miss är att boken fått samma titel som en bok från 2014, som handlar om privatiseringar inom välfärden.