Igår hade jag förmånen att gripas av en troligtvis självklar insikt av närmast filosofisk karaktär, nämligen att de medborgerliga fri- och rättigheterna inte är förenliga med staten, framför allt inte med staten i sin förädlade – en del skulle säga urartade – existensform som välfärdsstat.

Du kan förstås invända att jag där har uppenbart fel. Det är bara att titta på Sverige för att se att rättigheterna och välfärden är helt förenliga. Folk får både barnbidrag och rätt att skriva insändare och bloggar. Det hela kan emellertid diskuteras, vilket jag nu avser att göra.

Om man än påstår att någon tanke eller rörelse vid ett visst tillfälle framträtt i världshistorien så kommer det alltid en besserwisser och förklarar att saken fanns tusentals år tidigare så talaren är ute i ogjort väder och borde hålla tyst. Men jag tänker ändå hävda att de medborgerliga fri- och rättigheterna på allvar presenterades för världen först på 1600-talet av tänkare som John Locke (bilden; en stilig karl som du ser, men bedövande trögläst).

Vi som av lättja är benägna att ta marxistiska genvägar genom historien påstår naturligtvis att dessa nya och ivrigt propagerade företeelser – till exempel äganderätten, näringsfriheten, yttrandefriheten, rättvisa rättegångar och religionsfrihet med mera – särskilt artikulerades av den framväxande kapitalismen, som behövde ett eget tänkande för att slå rot och frodas (ungefär som den moderna välfärdsstaten gör ett stort nummer av människors svaghet för att på det viset motivera sina egna verkningslösa terapier).

De nya idéerna stod i harnesk mot det gamla samhället, till och med i sådan akut harnesk att anhängarna av de mänskliga rättigheterna – särskilt Friheten, Egendomen, Säkerheten och Motståndet mot Förtryck – under franska revolutionen var tvungna att avrätta omkring 40 000 personer för att inskärpa sitt budskap. Med det vill jag (som förberedelse för tillkännagivandet det även i vår tid råder en motsägelse mellan statsskicket och ideologin) väcka – men inte utveckla – tanken att den allmänna misstämning och framtidspessimism som numera drabbat västvärlden sannolikt beror på att klyftan mellan folkets och makthavarnas uppfattningar om vilka fri- och rättigheter som bör gälla stadigt ökar – precis som alla de andra sociala klyftorna som det talas så mycket om.

Efter andra världskriget uppfann USA en helt ny uppsättning mänskliga fri- och rättigheter (precis som det landet hundrafemtio år tidigare hade vidareutvecklat Lockes tankevärld och implementerat den i sin självständighetsdeklaration och sin konstitution). Det var en stor händelse som berodde på a) att demokratin slagit igenom sedan Locke, den franska revolutionen och den amerikanska självständighetsförklaringen plogat vägen för denna nyordning, b) att demokratin inte styrdes av kungar och feodalherrar utan av en ny sorts härskare som var folkvalda yrkespolitiker samt c) att dessa för att vinna röster måste tilltala folkmajoriteten som, liksom i andra samhällen, bestod av fattigt folk, sådant folk som i alla tider visat sig kunnat bevekas med någon sorts mutor. Så uppstod välfärdsstaten oundvikligen ur demokratin.

Mitt favoritexempel på hur det kan gå är artikel 24 i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna där det förklaras att alla i hela världen, alltså även en ensam yakherde i Nepal, har rätt till regelbunden semesterersättning.

Här har alltså ett helt nytt element fogats till de gamla fri- och rättigheterna, nämligen envars efter politikernas beslut rätt att helt eller delvis låta sig försörjas på skattebetalarnas bekostnad. Detta är nydanande revolutionärt. Det hade aldrig accepterats av Locke. Semesterersättning till alla är en idé på tvärs emot äganderätten och kan, inom ramen för det moderna samhälle som västerlandet under de senaste tvåhundra åren, bara tolereras om välfärdsbidragen inte drivs för långt och så länge som folk inte låter sig korrumperas av de ekonomiska möjligheterna att åtminstone delvis försörjas och omhändertas av ett anonymt kollektiv.

Men nu har det, vad jag kan se, gått för långt. Se på den motvilja som i hela västerlandet riktas mot de valda ombuden och deras slöseri med våra surt intjänade pengar. Inte konstigt att folk frågar vad fan de får för pengarna.

Vår tids begripliga misstämningar beror således, enligt mina resonemang, i sista hand på demokratin som enligt sina medfödda instinkter organiserat samhället just så här. Det förstod jag alltså först igår. Felet handlar alltså inte i första hand om de individuella politikerna, utan om själva demokratin. Den tycks leda till ett snylteri som väcker känslor som förgör oss. Det politiska system som vi hyllar över allt annat skulle alltså vara orsaken till vår tids internationella förstämning.