Det välfärdsindustriella komplexet värnar om sina klienter. Komplexets kärna är hälso- och sjukvården, skolan och socialtjänsten. När regeringen nu – av omsorg om skattebetalarnas bördor och en allmän känsla av att folk inte har rätt till saker som de inte har rätt till – på 877 sidor utrett och avgett förslaget Vissa åtgärder för stärkt återvändandeverksamhet och utlänningskontroll (SOU 2024:80) visar det sig att just dessa myndigheters klientgrupper, såframt de är någon sorts invandrare, trots allt har en del rättigheter som de inte har rätt till.

Jag har visserligen inte läst hela förslaget, utan bara en sammanfattning (dock flera gånger ty det här är knölig materia), men blir ändå lite klokare av läsningen. Stärkt återvändandeverksamhet trodde jag betydde tvångsutvisning av folk som inte har uppehållstillstånd i riket, något som jag föreställde mig var en ganska banal administrativ process typ att polisen hämtar Abdul och hans familj och sätter dessa hemvändare på ett flyg till Bagdad. Men så enkelt är det inte.

Polisen vet inte vilka personer som saknar uppehållstillstånd och därför ska avvisas. Utredningen identifierar två strategier för att hitta dessa människor. Den ena är att välfärdskomplexets kärna, det vill säga sjuksköterskorna och lärarna etc, ska tjalla. Regeringen kanske trodde att detta vore en bra metod att mobilisera den stora detektiven allmänhetens engagemang, men det slog slint ty välfärdens kärntrupper hade alls ingen lust att hjälpa till (vilket går att förstå när man ser vad utredaren anser att en angivelse ska innehålla: ”utlänningens namn, födelsetid och medborgarskap, hans eller hennes personnummer, samordningsnummer eller liknande nummer, uppgifter om hans eller hennes adress eller liknande, kontaktuppgifter som telefonnummer eller e-postadress samt uppgift om myndigheten har tillgång till utländska handlingar såsom identitetshandlingar… myndigheten ska också lämna en redogörelse för de omständigheter som ligger till grund för myndighetens antagande att utlänningen saknar rätt att vistas i Sverige”; det räcker inte att hest viska någon fripassagerares namn i en hemlig telefon).

Utredaren vill slippa gräla med välfärdsfunktionärerna och söker skäl att befria dem från någon anmälningsplikt. Det vore ”svårt att förena med deras uppdrag” och ”medföra hälsorisker” och skulle beröva barn ”det skydd som socialtjänsten utgör” och kort och gott leda till ”orimliga effekter för enskilda”. Därför, konkluderar utredaren, så bör skolan med mera visserligen ha uppgiftsskyldighet men helt sakna sanktioner så att det ska stå var och en fritt att vid behov strunta i skyldigheten.

Den andra strategin är viktigare, det framgår av att den upptar sjutton av sammanfattningens tjugofyra sidor. Här handlar det om att ge polisen lite mer muskler – såsom rätt att tvinga motvilliga papperslösa att legitimera sig – för att ”stärka återvändandearbetet”. Uppenbarligen kan folk vägra att legitimera sig för polisen utan att det leder till något vidare besvär för dem. (Egentligen en mycket sympatisk ordning. Betänk att Phileas Fogg reste Jorden runt på 80 dagar utan så mycket som ett pass i bagaget. Men det är andra tider nu vilket gör att människor som jag, som fortfarande tror på vissa mänskliga rättigheter, tidvis blir helt konfysa. Jag börjar misstänka att välfärdsstaten inte är förenlig med de ursprungliga medborgerliga rättigheterna.)

Vidare omfattar den andra strategin ”ytterligare befogenheter att kroppsvisitera en utlänning”, ”utökad användning av fingeravtryck och fotografier i utlänningsärenden”, ”verkställighetshinder vid misstanke om brott”. (Tydligen kan vi inte utvisa folk som sitter i fängelse förrän efter straffet. Men när de är misstänkta, men ännu inte dömda, råder en lucka i lagen. De kan utvisas först sedan de blivit frikända vilket nog är juridiskt korrekt men ändå underligt.)

Men trots 877 sidors skarpt tänkande framhåller utredaren att man inte vet om projektet kan leda någonstans eftersom de papperslösa kanske inte vill lämna Sverige och deras hemländer kanske vägrar att ta dem tillbaka. ”Fåfängligheters fåfänglighet!” säger Predikaren. ”Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!” Jag är benägen att hålla med honom.