I min bokhylla finns många bortglömda böcker som jag ibland läser (ofta för första gången) för att få reda på hur folk tänkte förr. Just nu ägnar jag mig åt några hylldecimeter skrifter av Lars Gustafsson varav den aktuella heter Herr Gustafsson Själv, tryckt 1973, och egentligen oläslig eftersom författaren mest sysslar med en kråmande självbespegling vars underliggande budskap är att Gustafsson är väldigt intelligent. Men den som lyckas bekämpa sin inre jantelag och allmänna lust att sätta Gustafsson på plats tvingas motvilligt att för sig själv erkänna att Gustafsson kanske har rätt i sin bedömning.

Det går långsamt, skriver han till exempel, ohyggligt långsamt att lära sig skilja mellan sin egen subjektiva oro och historiens långsamma rörelser. Detta är så intelligent att det inte kan förstås, bara tolkas. Till exempel frågar jag mig ofta om de moderna stämningar, som jag med sådan upptäckarglädje läser in i vår tid, inte i själva verket följer samma procedur som förra året och härmar all annan förgångenhet som vi anser oss kunna överblicka.

Jag frågar mig exempelvis om det otyglade klassförakt som Hillary Clinton inför presidentvalet 2016 visade när hon nedlåtande kallade Trumps anhängare för en ”korg förtappade”, kort sagt värdelöst folk, och beskrev dem närmare som rasister, sexister, homofober och islamofober, om hon då var inspirerad av en nyuppväckt tidsanda eller om det var det gamla vanliga som dök upp i ny kapprock. Observera att uttalandet inte fälldes i skymundan utan helt offentligt vid ett stort valtal i New York.

Då upptäcker jag att Lars Gustafsson för femtio år sedan gjorde ett stort nummer av klassklyftor i Västmanland som han just blivit varse (dock utan att alls lassa på så mycket hat och hånfull överlägsenhet som det tydligen föll sig naturligt för presidentkandidaten Clinton att presentera).

År 1973 upptäckte Gustafsson alltså Sverige men inte med ringaktning utan med en Linnés eller en Darwins vetenskapliga nyfikenhet:

Jag tyckte mig urskilja två samhällen i ett och samma. Ett glansfullt, maktfullkomligt, på väg med inrikesflyg mellan kongresser, skålande för kulturpolitiken vid soaréer på Moderna Museet, i samförståndsförhandlingar på Harpsund, viskande över kaffekopparna i Stora Sällskapets matsal på Arsenalsgatan, utrustat med den tekniska och administrativa abstrakta jargong som sedan efterkrigstiden slutgiltigt ersatt normalprosan, ett oklart, intellektuellt vagt språk utrustat med förfinade uttrycksmedel för att dölja konkreta sanningar i abstrakta eufemismer. Detta samhälle rörde sig glansfullt i den bästa tänkbara av alla världar. Glansfullt och instängt rörde sig dess administratörer och finjusterare av dessa balanser och kugghjul i sitt språk som var maktens språk och samtidigt uttryckte dess harmoni, dess förnuftighet, dess ändamålsenlighet.

Och ett annat samhälle: mopedåkare med ryggsäckar på ryggen på väg uppför branta backar i gles tallskog, skvalande regn. Tomma skolhus, igenbommade handelsbodar, åldringar väntande på bussturer som glesades ut och snart skulle försvinna.

Och på botten en känsla av att ett naturnödvändigt, ett ofrånkomligt händelseförlopp på något sätt hade gjort dessa människor värdelösa, och att de väsentliga händelseförloppen tillhörde en annan värld.

Dessa människor var inte resignerade, inte beredda att liknöjda acceptera sitt öde, men de var förlamade av en känsla att ingenstans i den skinande muren fanns den spricka ett bräckjärns udd hade kunnat rymmas.

Jag tyckte mig se ett bortträngt, ett undre samhälle, befolkat av människor vilkas värden var hotade på samma oklara, på samma paralyserande och oåtkomliga sätt som mina egna värden kändes hotade.

Om det hade funnits några sant populistiska politiker i Sverige – och då menar jag inte de försiktigt uppkäftiga men slätkammat systemkonforma sverigedemokraterna – så skulle nog de svenska mopedåkarna med ryggsäckar vakna till livungefär som de föraktliga massor som just skickat Trump till Vita Huset. De äro legio, ty de äro många.