Det amerikanska presidentvalet den femte november bidrog till att rensa luften ty politikerna, framför allt Trump, fick större frihet att säga vad de menade (eftersom de väljare som särskilt skulle reta sig på vad som kunde framkomma redan hade röstat). Gradvis bör vi kunna se vad förpoststriderna under valkampen egentligen handlade om.

I grunden gäller politiken naturligtvis vilka som ska sitta med sleven vid köttgrytorna och framför allt vem som ska få åka i Air Force One men för vanliga människor (och framför allt för en utlänning som jag) är personerna mindre viktiga än vilka intressen politikerna representerar förutom sig själva.

Jag tror som bekant att vår tids största konflikt i de utvecklade västländerna, en konflikt som i och för sig inte, annat än i USA med Trump som främsta åskådningsexempel, förkroppsligat sig i skilda läger, är den som hänger ihop med att demokratin givit oss politiker, en ny samhällsföreteelse, som i USA alltmer ersätter gamla tiders härskarklass av kapitalister. (Får jag påminna om att fransmannen Alexis de Toqueville, som för tvåhundra år sedan besökte USA för att på plats studera hur den nya demokratin – som han kallar despotismen – utvecklade sig, pekade på just detta:

Jag försöker föreställa mig vilka nya drag despotismen skulle kunna uppvisa i vår värld. Jag ser framför mig en oräknelig massa människor, som sinsemellan är jämlika och även i övrigt liknar varandra och vilkas tankar ständigt kretsar kring dem själva och kring de små vulgära glädjeämnen som fyller deras själar.

Över denna människomassa reser sig en oerhörd förmyndarmakt, som åtar sig att ensam sörja för dess behov och vaka över dess öde. Denna makt är absolut, minutiöst noggrann och fungerar med fullkomlig regelbundenhet; den är också förutseende och mild. Den skulle likna en fader – om den som en fader hade till uppgift att förbereda människorna för det vuxna livet; men den försöker i stället att oåterkalleligen kvarhålla dem på barndomsstadiet… Den sörjer för deras trygghet, förutser och tillfredsställer deras behov, underlättar deras nöjen, leder deras viktigaste angelägenheter, dirigerar deras näringsliv och fördelar arven. Ack att den inte helt och hållet kan befria dem från besväret att tänka och mödan att leva!)

Jag menar att Tocqueville hade rätt. Den ”oerhörda förmyndarmakten” har haft tvåhundra år att utveckla sig i demokratierna och uppträder nu självsäkert som just allsmäktigt politikervälde med vidhängande välfärdsindustriellt komplex och övriga prominenta myndigheter. Denna maktansamling kallas av några för ”den djupa staten” eller ”träsket” med centrum i Washington D.C. som enligt Trump ska ”torrläggas”. Trump har på något sätt etablerat sig som den riddare som ska bekämpa den djupa staten.

Om det i verkligheten finns ett sådant envig eller om det bara är en fantasi från Sagan om Ringen är inte lätt att veta, men de upprepade trakasserierna mot Trump från FBI, CIA och olika domstolar ser illavarslande ut. Men nu har Trump i viss mån erövrat det förmenta träskets ledande bastioner och dessutom bemannat dem med folk – se exempelvis Matt Gaetz, blivande justitieminister (bilden) – som tycks som gjorda för att reta upp den djupa statens kommandotrupper (om de nu finns). Men nog artar det sig till ett präktigt byråkratiskt storkrig vars utfall kan bli lika betydelsefullt som vad som sker i Ukraina.

Trump har presenterat sig som en fredsapostel (om än med ett finger på atombombens avtryckarknapp om det skulle behövas). Själv har jag svårt att tolka hans avsikter vad gäller de två mest framträdande krig som nu pågår, således Ukraina och Mellanöstern. Det svårtolkade är att senator Marco Rubio från Florida, som har utsetts till utrikesminister, av tidigare uttalanden framstår som en hök som gärna vill slåss där det finns möjligheter att starta ett stort bråk (såsom i Iran).

Men det stämmer inte med tidigare utlåtanden från Trump. Presidenten har engagerat talat för eldupphör med sikte på fred i Ukraina. Däremot har han varit dunkel angående Mellanöstern. På mig har det låtit som han i verkligheten velat ge mer stöd åt Israel och landets främste stridstupp Netanyahu fastän han av taktiska skäl inför valet velat ligga lågt på den punkten. Det stämmer med vad amerikanska bedömare som John Mearsheimer och Jeffrey Sachs (kända från YouTube) säger om att USA:s president, vem det än är, alltid står under tungt inflytande av amerikanska judar, en uppfattning som med eftertryck avvisas av klartänkta israeler som jag känner.

Men ifråga om Ukraina tycks den nye utrikesministern ha ändrat uppfattning från det att han var Trumps konkurrent om kandidatnomineringen till dess att han började speciminera för ett jobb inom Trumpadministrationen. Så här sa han just som kriget bröt ut:

Vi kan inte återgå till en värld där länder helt enkelt kan välja att invadera sina grannar – det är farligt och destruktivt. USA måste vara redo att införa verkliga och hårda konsekvenser om Putin bestämmer sig för att invadera Ukraina. Vår lagstiftning skulle göra just detta.

Nu säger han i stället så här:

Jag tycker att ukrainarna har varit otroligt modiga och starka i sitt ställningstagande mot Ryssland. Men i slutändan är det vi finansierar här ett dödläge, och det måste få ett slut. Jag anser att det sunda förnuftet bör råda. Man behöver inte vara en av Vladimir Putins beundrare för att vilja avsluta kriget.