Omständigheter utom vår kontroll, som i det här fallet styrs av den engelska tidskriften The Economist, har tagit på sig att årligen mäta demokratihalten i 167 länder och tilldela vart och ett av dem ett demokratiindex, som med två decimalers noggrannhet åstadkommer en internationell rangordning. (På https://sv.wikipedia.org/wiki/Demokratiindex presenteras den tillämpade mätmetoden som med sextio mätvariabler i någon mån går att förstå trots att jag på grund av min misstänksamma läggning inte litar så mycket mer på den här bedömningen än jag skulle göra på tävlingarna om Miss Universum även om tävlingsledningen presenterade aldrig så vetenskapliga listor över alla de variabler på kvinnokroppen som juryn noggrant undersöker.) Norge ligger på första plats med 9,81 poäng och Sverige på fjärde plats med 9,39 poäng.

Läs mer: PATRIK ENGELLAU Världsmästerskap i demokrati

Jag har sedan barnsben fått lära mig att Sverige är ett demokratiskt sett praktiskt taget oantastligt land och eftersom jag på den tiden, alltså barnsbenstiden, var lydig och läraktig satt lärdomen om hur högt vi håller de demokratiska principerna nästan lika fast förankrad i mitt medvetande som teserna om att vi är en etisk och humanitär stormakt. (Konstigt att The Economist inte också passat på att inrätta ett index över hur väl olika länder hedrar de Mänskliga Rättigheterna, HR-index. Ursäkta om fantasin skenar iväg med mig men jag ser framför mig en konsoliderad internationell tävling ungefär som en olympiad presenterad likt en Oscarsgala med priser i olika grenar såsom just Rättighetsindex, Miss Universum och Mr Transsex plus ett specialnummer i aktivistgenren där Greta Thunberg sjunger duett med världens sista isbjörn. Jag åtar mig att greja generös sponsring från Coca-Cola och Sida, som ändå ska skära ned sina reguljära ekonomiska engagemang.)

Apropå demokratiindex får jag myror i huvudet av ingressbilden som visar olika EU-länders offentliga sektor som andel av BNP. Vilket är mest demokratiskt, en stor eller en liten offentlig sektor? Det kan vara lika svårt att veta som om Miss Venezuela eller Moraya Wilson, Miss Australia, ska ta hem bucklan i år.

Att jag över huvud taget engagerar mig i frågan beror på att jag alltmer börjat ifrågasätta mina lärdomar från barnsben. När de inlärda fjällen faller från ögonen upptäcker jag att mitt inflytande över de gemensamma angelägenheterna, politikens arbetsfält, är praktiskt taget obefintligt. Jag har knappt någon inflytande ens över mina egna angelägenheter eftersom det mesta av mina pengar omhändertas av politikerna och den andel jag får ha kvar regleras allt noggrannare i en långsam men obeveklig process i regi av EU och andra internationella organisationer som aldrig frågar mig om någonting.

Jo, jag får rösta till riksdagen, kommunen, landstingsregionen och EU. Men vilken ynkedom och förolämpning är inte dessa omröstningar! När en person som jag kanske röstat på – det vet man ju inte eftersom min röst går till en lista, inte en individ – blir belönad med en position är varje kontakt mellan henne och mig avskuren (om vi låtsas att en kontakt förelegat för valet i bemärkelsen att jag – i min egenskap av medborgare och därmed nationens härskare – kanske fått ett reklamblad med kandidatens bild nedstucken i min brevlåda vilket jag kanske bör räkna som vårt systems stora demokratiska landvinning; finns det något annat?) Jag vet inte vad mitt ombud heter och när hon är vald lyder hon sina egna befäl. Förresten har hon ingen upplevelse av att hon skulle vara just mitt ombud. Min maktlöshet blir uppenbar. Om jag lyckas trassla mig fram till hennes telefon så fimpar hon mig i luren eftersom hon utgår från att jag är en telefonförsäljare.